Shutes roman om världens undergång

När den brittisk-australiska författaren Nevil Shute skrev romanen "På stranden" fanns bara tre kärnvapenmakter: USA, Sovjetunionen och Storbritannien. Men tillsammans hade dessa stater tillräckligt många kärnvapen för att ödelägga Jorden och utplåna mänskligheten. Och detta sker i Nevil Shutes dystopi, hans mest berömda roman.

Under många år var Nevil Shute en av världens mest lästa författare. Böcker som "Mannen med sälgpiporna" och "Fem svarta höns" hade förvandlat den framgångsrike flygplansingenjören Nevil Shute Norway (1899 - 1960) till en stor celebritet. Hans främsta verk, romanen "On the beach" publicerades sent, år 1957, efter att ha - i en kortversion - tryckts som serie i en brittisk veckotidskrift. Då var berättelsens titel mer rakt på sak: "The last day on Earth".

Bokversionen, som förvandlades till en uppmärksammad film regisserad av Stanley Kramer, är längre och mer detaljrik samt ett starkare litterärt verk än tidskriftsversionen.

Världens undergång

Men båda versionerna handlar om samma sak: Världens undergång, en händelse som - för att knyta an till poeten och Nobelpristagaren T S Eliot - inte sker med en smäll utan med "en snyftning". Nevil Shute tog intryck av just Eliot, han citerade honom i "På stranden".

I slutet av 1950-talet, under det kalla kriget, var dock många övertygade om att världen skulle gå under med en "smäll". Och just dessa kärnvapensmällar har klingat av när Shutes roman börjar. Och den utspelas till stora delar i Australien, i Melbourne, den del av världen som ännu inte har drabbats av utplånande strålning från det tredje världskriget, utlöst av en attack av Albanien (!) mot Italien.

Attacken över Adriatiska havet följs av ett anfall mot USA och Storbritannien från Egypten. Sovjetunionen dras in i det snabbt eskalerande kriget, NATO slår mot Sovjet, det utbryter krig mellan Sovjet och Kina och norra halvklotet ödeläggs. Ännu strålningsfria områden är Australien och Nya Zeeland, Sydafrika och delar av Sydamerika. Men atomsmittan, den förgörande strålningen sprider sig söderut. Alla förstår vad som väntar.

Teknikintresse

Nevil Shute levde själv i Australien när han skrev "På stranden". Miljöskildringarna är, får man förmoda, resultatet av studier på plats. Liksom romanens ingående beskrivningar av bland annat ubåtar och ytgående krigsfartyg. Nevil Shutes bakgrund var den högt utbildade ingenjörens, flygingenjörens, men hans intresse för teknik var rent allmänt mycket stort. Det avspelas i stort och i smått i "På stranden".

Däremot var Shute ingen riktigt stor psykolog. De agerande romangestalterna kan ibland kännas platta. Stanley Kramers filmversion går mer på djupet, inte så överraskande med tanke på vilka som medverkar i filmen, Gregory Peck och Ava Gardner, Anthony Perkins och - faktiskt! - Fred Astaire.

Strålningsspridning

I Shutes undergångsroman ges en föråldrad bild av ett kärnvapenkrigs konsekvenser. Men "På stranden" skrevs också långt före etablerandet av uttrycket "nukleär vinter", ett uttryck som beskriver de miljömässiga följderna av ett stort antal atomexplosiooner: Stoft - och dammoln som förmörkar solen, växt - och djurdöd, akut brist på livsmedel, snabb försvagning av den mänsklighet som överlevt explosionerna.

Istället är det i "På stranden" den dödande atomsmittan, strålningen, som går allt längre söderut och omsveper södra halvklotet. Detta tar tid och romanen beskriver mycket skickligt den ångest som drabbar människorna; vi får följa någras öden. Och även de fåfänga expeditionerna norrut deltar läsaren i, expeditioner till USA:s västkust varifrån egendomliga signaler har uppfattats. Kanske överlevande? I så fall: Är strålningen på väg att försvinna norröver..?

Minskat hot?

Med sin mörka roman gav Nevil Shute uttryck för en mycket vanlig och global spridd uppfattning: Kärnvapenmakternas upprustningar och konflikten mellan Väst och Öst kunde inte leda till någonting annat än den mänskliga civilisationens undergång. Skräcken för ett kärnvapenkrig var allmän, insikten om att allt kunde ta slut inom loppet av några timmar var djupgående.

Det mycket förbryllande är att just kärnvapenhotet idag, när klimatförändringarna dominerar debatten, tycks spela en mindre roll än tidigare. Det är en farlig inställning med tanke på att antalet kärnvapenstater idag är fler än när Shute skrev dödsmässa över mänskligheten.

Det är inte bara fler kärnvapenstater, den tekniska utvecklingen har gjort att kärnvapen idag, sex årtionden efter "På stranden" är ofantligt mycket effektivare och mer sofistikerade.

Ett par år efter utgivningen av "On the beach" skaffade sig Frankrike kärnvapen. Några år senare testade Kina sina första bomber. Indiens kärnvapen presenterades för världen år 1974, Pakistan utrustade sig med bomber ett par årtionden senare, och 2006 sprängde Nordkorea sitt första kärnvapen. Till detta kommer Israels aldrig officiellt bekräftade kärnvapenarsenal. Enligt vissa uppgifter inleddes utvecklingen redan 1960; idag anses Israel ha minst 75 stridsspetsar, andra uppgifter talar om 400.

Med andra ord nio kärnvapenstater. Det kunde ha varit betydligt fler...

Svenska kärnvapen

Sydafrika testade kärnvapen på 1970-talet men skrotade innehavet ett par decennier senare. Numera självständiga staterna, tidigare sovjetiska delrepublikerna Ukraina, Vitryssland (Belorus) och Kazakstan lämnade ifrån sig kärnvapen i samband med sovjetsystemets sönderfall.

Både Irak och Syrien hade tidigare avancerade kärnvapenprogram; Israel stoppade båda programmen genom attacker mot de båda ländernas reaktorer. Tidigare har det ryktats om argentinskt kärnvapenprogram, bland annat även libyska planer.

Sverige har i många år arbetat för kärnvapennedrustning. Målsättningen en kärnvapenfri värld är en del av den svenska politiska verktygslådan. Men en gång var det inte riktigt så. Sverige arbetade under 50-talet och en bit in på 60-talet med ett svenskt kärnvapenprogram. Svenska attackplan skulle bli bombernas bärare.

Dock avslutades allt detta i och med att Sverige undertecknade icke-spridningsavtalet år 1968.

Tidigare artiklar: