Pristagare för Sverige i tiden

Ledare
PUBLICERAD:
Jens Ganman som han såg ut år 2004.
Foto: Claudio Bresciani / TT
Tidningen Fokus utsåg Jens Ganman till årets svensk och genast visste ingen vem han var. En mycket märklig företeelse kan tyckas eftersom det inte stannade där. Allting som Ganman hade gjort försvann också i ett nafs.

Kvar fanns enbart en okänd cirkeldiagramskapande pajas. Det är så enastående larvigt att det mycket möjligt bara skulle kunna inträffa i just Sverige.

Ganman är måhända bäst känd för sina lustiga diagram som delas flitigt i sociala medier. Alla är trots allt mest kända för något. Cornelis Vreeswijk var beredd att sjunga vad som helst – utom Hönan Agda. Han ansåg inte att den populariteten borde tillägnas en skämtvisa utan någon av hans mer allvarstyngda visor.

Ganman skäms dock inte för sina populära alster. Han omfamnar dem. Förmodligen är detta ytterligare ett skäl till att så många ogillar honom. Låt gå för att man agerar lite plumpt någon gång – men att stå för det, ja det är oförlåtligt.

I själva verket har Karlstadfödde Ganman en gedigen produktion bakom sig även bortsett från hans flitiga nyttjande av sociala medier. Han har en mångårig karriär som frilansjournalist i public service på 1990-talet – med tämligen hög genomslagskraft. Han har skrivit åtta böcker, den senaste heter Det lilla landet som kunde (2018). Den är skriven tillsammans med Mustafa Panshiri, handlar om svensk integration och har varit något av en storsäljare och nyligen också släppts i pocket. Därtill har Ganman skapat en del musik genom åren. Mellan 20012 och 2015 har han släppt inte mindre än 13 titlar. Många är singlar, men det förtar knappast prestationen.

Likafullt är det många människor som har levt sitt liv i det offentliga, i kultursfären eller som dagligen doppar näsan i den svenska debatten som nu har påstått att de inte vet vem Jens Ganman är. Det är förstås nonsens. De vet. De flesta har säkerligen till och med stannat och pratat med honom på något event eller i någon av de otaliga korridorer där de har gigat i närheten av varandra. De vill bara inte låtsas om det.

Fenomenet har förklarats mycket väl. Att veta vem Jens Ganman, eller rättare sagt att erkänna det, är att placera sig på botten. Den som gör anspråk på att ha kulturellt kapital har därför allt att tjäna på att låtsas inte veta vem Ganman är. Detta signalerar då att vederbörande är för kulturellt begåvad för att ha något egentligt samröre med resten av samhället.

Den stora frågan är dock varför Ganman är anatema i svenskt kulturliv. Det är inte det att man inte får skämta om saker och ting. Men man får inte skämta om allt och alla, det måste ske med urskiljning, kureras efter noga uttänkta politiska principer. Det gör inte Ganman.

Jens Ganman är ohövlig, i avsaknad av varje antydan till hovskick. Han förefaller närmast sakna varje impuls att uppträda för att passa in och accepteras någonstans. Han riktar sina giftpilar lika mycket mot Ali Esbati (V) som mot Mattias Karlsson (SD) – och alla däremellan. Han pekar ut absurditeter var än han ser dem. Denna brist på partsagenda är förmodligen det som sticker i ögonen allra mest. Alla måste hålla på någon.

Om inte annat visar den pikanta debatten att Fokus jury gjorde ett bra val. Ganman är en värdig pristagare. Men han är mer än så. Han är hjälten vi varken förtjänar eller vill ha, men som vi så innerligt behöver.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.