Så har då den Europeiska Unionen blivit ett medlemsland fattigare. Vid midnatt (men klockan 23.00 brittisk tid) utträdde Storbritannien ur EU. Brexit är nu ett faktum, och det till men för både EU och Storbritannien. Samtidigt var processen oundviklig efter den brittiska folkomröstningen, även om det drog ut på tiden. Bytet på premiärministerposten från Theresa May till Boris Johnson, och nyvalet som den 18 december 2019 gav Torypartiet en betryggande majoritet, säkrade det hela.
Det är bara att beklaga att det gått så här långt. Sverige förlorar en vän och allierad i Bryssel, som i kraft av sin storlek kunnat vara bromskloss mot alltför mycket överstatlighet. Men det var också denna utveckling i mer federalistisk riktning som till slut blev för mycket för britterna. I hemlighet är det nog en del inom EU som applåderar att man nu blir av med bråkstakarna på de brittiska öarna.
Kampanjen för ett utträde har kantats av många överdrifter, och ett skönmålande över vad som skall hända bara man "tar tillbaka kontrollen". Men EU har också sig själva att skylla. Tondövheten inför missnöjet har varit monumental, och istället har man fortsatt att trampa på i en mer överstatlig riktning som färre medborgare i medlemsländerna vill ha. Beslutsfattarna verkar inget ha lärt och det lär straffa sig vad det lider.
I sak har inte mycket förändrats för att vi skriver den 1 februari 2020. Nu har en övergångsperiod inträtt som gäller fram till den 31 december, och under den tiden inbillar man sig att man skall kunna förhandla fram hur det nya förhållandet mellan EU och det Förenade Kungariket skall se ut. Det är oerhört kort tid att få det på plats. Frihandelsavtal och liknande brukar ta åratal att mejsla fram. Den hårda Brexit som många varnade för vid ett avtalslöst utträde kan komma vid årsskiftet.
Det går dock att begära en förlängning, men den måste i så fall ske senast vid halvårsskiftet, och då är det tillräckligt långt kvar för att man inte skall känna någon större panik. Tidigare förlängningar av själva Brexit kunde ske därför att landet formellt fortfarande var EU-medlem. Men det är Storbritannien inte längre, och därför går det rent juridiskt inte att bara skjuta på det utan vidare. Dessutom har Boris Johnson lovat dyrt och heligt att det inte skall bli någon förlängning av övergångstiden. Det är till och med inskrivet i den Brexitlag som underhuset beslutat om.
Icke desto mindre blir det många knutar att lösa. Det bästa vore förstås om Storbritannien fortsatte att tillhöra den inre marknaden, ungefär som Norge, men det vill man inte. Någons sorts frihandelsavtal med tullfrihet blir det nog, men en stötesten rör huruvida Storbritannien kan acceptera att följa alla de regler och standarder som finns inom EU – det som kallas för "på lika villkor". Det vill inte Johnson, men lycka till med att få EU att gå med på att de står utanför.
Tids nog kommer britterna att upptäcka hur besvärligt det är utan att ha tillgång till den fria rörligheten inom EU. När det blir svårare och dyrare att handla, bo, arbeta och resa. I värsta fall får de ett bryskt uppvaknande redan nyårsdagen 2021.