Alam Jalali var bara 15 år när han ensam flydde från Afghanistan till Sverige. Här fick han en svenska familj, lärde han sig språket, spelade fotboll i Immetorps BK och utbildade sig på Industriprogrammet. Hoppet om en ljus framtid tog slut när utvisningsbeslutet togs. I december fick Alam lämna sitt nya liv i Sverige.
Anette Pettersson sitter vid köksbordet hemma i huset i Utterbäck. På bordet ligger ett par bilder av en ung man, Alam Jalali, som under fyra år kämpat för att få stanna i Sverige. För två månader sedan bodde han hemma hos familjen Pettersson, idag finns han i Kabul och försöker hitta en vardag i en stad han aldrig bott i.
Alam föddes 2000 i provinsen Daykundi och ligger i Afghanistans centrala delar. Hans exakta födelsedag är däremot okänd då man i Afghanistan inte firar födelsedagar som i väst. Här bodde han sina första år med föräldrarna och syskon. Runt 2003 flyttar familjen till provinsen Ghazni, en provins som fortfarande idag, har stora inslag av Talibanrörelsens närvaro. I området är det endast män som får arbeta utanför hemmet och Alams pappa blir därför den som försörjer alla i familjen. De äldre syskonen flyttar allt eftersom hemifrån. Några av de äldre bröderna flyttar till Iran och börjar där nya liv med arbete och familj.
2013 dör plötsligt fadern. Vid det här laget har Alam fyllt 13 år och blir av intresse för talibanerna i deras försök att värva fler till sin rörelse.
Familjen som tillhör folket Hazarer, en folkgrupp som ofta ses som lite mer progressiva, liberala och dessutom inte en majoritetsgrupp i området, fick allt svårare att värja sig mot talibanernas försök att rekrytera Alam. Våren 2015, strax efter högtiden Nouruz, uttrycker Alams mamma att han bör fly och han tar henne på orden. Flykten går mot de äldre bröderna i Iran. Han tar sig till Pakistan, men vid gränsen mot Iran blir han stoppad. Att åka tillbaka till Ghazni var allt för osäkert då hans flykt kan ha blivit uppmärksammad av talibanerna. Han valde därför en längre flykt och hamnade slutligen i Syrien, ett land som var i fullt krig, att stanna där var inte ett alternativ.
Över Medelhavet
Med sina sista pengar gjorde han som många andra som flytt från Syrien, betalade smugglare för att ta honom till Turkiet. På inrådan av smugglarna gör Alam nu något som han senare ångrat mycket. Han slänger alla papper och andra identitetsbevis, ett råd Alam liksom de andra följer.
Flykten fortsatte via Medelhavet i de beryktade båtarna för att slutligen gå i land i Turkiet. Tillsammans med en jämnårig följeslagare tar Alam sig genom Europa för att slutligen nå Malmö. Föga vet då Alam att hans resa kommer att bli betydligt längre än den tid det tagit honom från Ghazni till Malmö. Han sökte asyl i Sverige och kom till ett familjehem i Karlskoga. Under sin tid i familjehemmet hinner han gå några månader i nionde klass på Österledsskolan.
I Karlskoga tar han även kontakt med fotbollsklubben Immetorp. Att spela fotboll har alltid roat Alam, men i Ghazni ansågs sporten som ”djävulens påfund”, något Alam fick erfara när han ertappats med sin fotboll.
I Immetorp möter han för första gången Anette och Mathias Pettersson vars son Gustaf, som är ett år yngre än Alam, spelar i klubben. Vad ingen av dem vet då är att Anette och Mattias senare kommer få en stor betydelse i Alams liv.
Alam får därefter en plats på HVB-hem i Degerfors och börjar på språkintroduktion som förberedelse inför gymnasieutbildning. Vid den här tidpunkten är Anette en av lärarna på språkintroduktionen och hon blir då en form av kontakt för Alam och ett stöd exempelvis när alla handlingar kom från Migrationsverket.
Avslag
Samtidigt kröp dagen för ett besked från migrationsverket närmre.
– I den här vevan tog jag upp frågan hemma om att ge Alam tak över huvudet. Vi beslöt inget då, men frågan var väckt. Även om vi självklart ville hjälpa så är det förstås inte helt okomplicerat att låta en ung man på 18 år flytta in, säger Anette.
Avslaget kom och med det migrationsverkets beslut att ändra det datum som Alam fått som födelsedatum i Sverige, från november till februari. När man blir 18 försvinner platsen på HVB-hemmet, trots att gymnasieutbildningen inte är klar. Familjen öppnade upp sitt hem och Alam fann sin plats som bonusbarn även om det ibland var svårt att helt plötsligt få familjeregler att följa.
– Han fick samma regler som våra egna barn. Exempelvis så får de vara med kompisar så mycket de vill, men de måste höra av sig och meddela vart de är. Det var förstås inte alltid lätt att komma ihåg för Alam, säger Anette och ler åt minnet.
Då hans önskan var att i framtiden få arbeta med händerna föll det sig naturligt för honom att välja industriprogrammet när valet till gymnasiet skulle göras. Där hittade han sin plats i livet och trivdes som handen i handsken med sina uppgifter. Kampen om ett uppehållstillstånd blev nu mer intensiv för Anette som satte sig in i allt om Afghanistan och vad som hände i landet.
När hon ser tillbaka på kampen så kritiserar hon skarpt det ombud som Alam fick tilldelat.
– Som ombud håvar de in pengar med minimal insats och det är inga små pengar de fakturerar i förhållande till sin arbetsinsats, säger hon.
Som exempel berättar hon att sista överklagandet skickar ombudet in är en kopia av en tidigare ansökan och den skickas in utan att meddela vare sig Alam eller Anette, som vid det här laget fått fullmakt för att hjälpa till med pappersarbetet.
– Vi hade varit i kontakt med en organisation som kan ge råd om vad man ska skriva med i överklagan till Migrationsöverdomstolen. När vi tog kontakt med ombudet i god tid innan överklagandet skulle vara inne så hade han redan skickat in överklagandet utan att prata med oss. Lyckligtvis hörsammade domstolen vårt klagomål på ombudet och vi lyckades få ett nytt, skickligt och engagerat ombud.
Beslutet från Migrationsverket kom och utvisningen blev ett faktum. I december var det dags för familjen Pettersson att ta adjö av sin bonusson och för Alam att än en gång ta adjö av en familj för att bege sig mot en okänd framtid.
Återvände
Flyget gick till Kabul där han sedan dess klarat sig själv.
– Vi skickade med pengar naturligtvis så han kunde fixa rum och mat till en början. Eftersom Alam återvände på egen hand/frivilligt kunde han ansöka om visst återetableringsstöd i form av lite ekonomisk hjälp och rådgivning/hjälp att hitta en utbildning. Stöd som dessa finansieras av bistånd från Sverige, EU och andra organisationer. Det här är inte stöd som man får om man deporteras med tvång, berättar Anette.
Alam hade inte haft någon kontakt med sin familj i Ghazni eller Iran sedan flykten i mars 2015, alla telefonnummer och andra uppgifter fanns på de papper som smugglarna fick honom att slänga före resan över Medelhavet. I Kabul hade han tidigare aldrig varit och han känner ingen. Att åka tillbaka till Ghazni är lika farligt idag som när han flydde. Dessutom hade Anette gett stränga förbud till honom att ens försöka. Men så en torsdag kväll meddelade han via telefon till Anette att han skulle åka till Ghazni.
– Det förstod jag väl att han skulle göra. Vem skulle inte vilja leta efter sin familj, men det gjorde mig inte mindre orolig. Han hade däremot varit så företagsam att han köpt sig kläder för att smälta in bättre. Han berättade efter resan att han aldrig varit så rädd, men han måste få veta om sin familj.
Chockades
Väl framme så hittade han sitt före detta hem öde och tomt, men lyckades finna en granne som kunde meddela att en av Alams äldre systrar fanns kvar i staden och gav honom en adress.
Chocken hans storasyster fick när hon öppnade dörren och lillebror, som hon inte hört ett ord från på över fyra år, stod utanför dörren är svårt att sätta ord på. Men även om flera år förflutit sedan de sist stod öga mot öga så kände hon självklart igenom honom.
Hon berättade att mamman och lillasyster idag finns i Iran hos en äldre broder. Genom ett telefonsamtal återuppstod Alam i familjen Jalali, även om hans broder hade svårt att tro att det var lillebror som fanns på andra änden och ställde flera kontrollfrågor för att försäkra sig om att det verkligen var Alam som ringde. Mamman som trott att hennes yngsta son gått förlorad och hade gett upp hoppet att åter få höra hans röst och .
Men att ännu en gång försöka ta sig till Iran är inte aktuellt för Alam. Han har lärt sig att man inte åker någonstans utan ett pass, det ger bara problem. Inte heller att vara kvar i Ghazni var inte ett alternativ utan han återvände till det lite mer säkra Kabul.
Vad ska han göra i Kabul?
– Han vill gå klart sin industriutbildning som han påbörjat, men han vet inte vad det finns för möjligheter utan det är vad han nu försöker undersöka. Men det kanske viktigaste för honom och också det som blev avgörande för att han valde att inte ens försöka söka asyl i ett annat land var att återvända och skaffa sig det så viktiga passet, berättar Anette.
Dagarna under tiden i Sverige fylldes med skola, fotboll och att umgås med vänner. Livet i Kabul är annorlunda. Där håller sig Alam mest för sig själv. Han går mycket runt i staden för att lära sig att hitta till olika saker, han letar lägsta priser på specerier och han har hittat ett rum som han har råd med att hyra.
Arbetstillstånd
Anette skickar ner pengar till honom så han ska klara sig och kunna fortsätta sina studier.
– Jag ordnade en insamling så jag kan skicka ner lite åt honom allt eftersom.
Hon är överväldigad över hur generösa människor i hennes omgivning är. Med bidraget kan Alam, så snart han hittat rätt i Kabul, förhoppningsvis, fortsätta sina studier och han har både mat på bordet samt tak över huvudet.
Om ett år får Alam söka arbete i Sverige. Får han ett jobb kan han återvända på arbetstillstånd.
Anette vet inte idag om hon någonsin kommer återse Alam igen, men hon lever efter mottot att så länge han kan välja det liv han vill ha och är lycklig så finns det inget annat som är viktigare än det.
Fotnot: Alam har godkänt att hans historia berättas.