De pratar engagerat om en omtumlande resa. De värmländska filmarna Björn Tjärnberg och Ola Eliasson ser tillbaka på en inspelning som lämnar dem oerhört stolta och märkta för livet.
I dag har filmen "Catwalk - Från Glada Hudik till New York" biopremiär över hela landet.
Allt började med ett brev som förmedlade en längtan, en dröm.
Emma Örtlund i Gislaved skrev till Glada Hudik-teaterns grundare Pär Johansson och berättade att hon ville få skina som andra människor får. Hon ville bli fotomodell och bada i strålkastarnas ljus på en modevisning.
– Jag har den utstrålning som behövs, skriver Emma i brevet.
– Jag har drömt om det här i hela mitt liv.
Där börjar dokumentärfilmen "Catwalk" som vecklar ut sig till en Askungesaga om mod och motgångar, glädje och livslust. Tillsammans med Ida, Kitty, Alexander och Nicklas kämpar Emma för att nå en plats i solen, en plats där alla får vara sig själva och dit inga glåpord når. Det blir en på många sätt omtumlande resa. Inte bara för de medverkande, utan även för de som står bakom kameran med intentionen att fånga allt på film.
I teamet finns filmfotografen Björn Tjärnberg och ljudansvarige Ola Eliasson, båda från Karlstad.
– Att arbeta med den här filmen, med de här människorna, har varit fantastiskt på flera plan, börjar Björn Tjärnberg.
Han har bytt Värmland mot Hammarby och har tidigare arbetat med produktioner som "Jills veranda" och Kent-dokumentären "Vi är inte längre där". Innan han tog upp filmkameran arbetade han under en period som fotograf på NWT.
– Med arbetet så försvann den osäkerhet jag kände inför hur jag skulle vara runt människor med funktionsnedsättningar. Den osäkerheten var ju helt onödig! Korkad, man ska ju bara vara sig själv. Det blev en stor lärdom för mig, säger han och förklarar:
– Jag försöker välja filmprojekt som tillför något till hjärtat. Här var min förväntning att få uppleva något nytt rent personligen. Jag ville hamna i en situation jag inte var van vid.
Frustration och oro
När filmens regissör Johan Skog hörde av sig till Björn och ville ha med honom i projektet, hörde Björn av sig till barndomsvännen Ola Eliasson som tidigare arbetat med Glada Hudik-teatern i produktionen "Elvis".
– Jag sa till Björn att haka på direkt, säger Ola.
Björn tipsade i sin tur Johan Skog om ljudteknikern Ola. Och väl i arbete blev det långa, slitsamma dagar fyllda av både frustration och oro, men också av enorm glädje.
– Det var en utmaning rent jobbmässigt, berättar Björn.
– Jag har jobbat mycket med det dokumentära tilltalet för tv, men nu skulle resultatet lyftas upp på en bioduk. Det är betydligt mer krävande.
Ola Eliasson beskriver också inspelningen som ovanligt mödosam. I perioder hade han tio mikrofonförsedda personer att hålla koll på samt en mikrofon på bom som hela tiden skulle hållas över situationen som filmades.
– Du har i regel bara en chans att få till ett bra ljud. I dokumentärer är det svårt att ta om. Det är nu eller aldrig, det är svårt att återskapa ett ögonblick för att ljudet inte blev bra nog.
Intensivt på Manhattan
Under inspelningsperioden som sträckte sig över många månader var filmteamet på plats i Hudiksvall under sammantaget fem veckor. Dessutom reste teamet till flera andra orter i Sverige och hela produktionen avslutades med några intensiva dygn på Manhattan i september ifjol. Från lagerlokaler och koreografirep i Sverige, till glittrande modellsammanhang i hjärtat av modeindustrin.
– Rent fysiskt var det sjukt tufft. Kameran rullar hela dagarna och utrustningen jag bär på väger tolv kilo. Och jag ska hela tiden se till att bilden håller för bioduken, det får inte skaka för mycket och att det ska vara bra ljus och skärpa.
Det finns oerhört mycket filmat material, biofilmen som nu har premiär klockar in på dryga 90 minuter, senare i vår kommer en tv-serieversion som rymmer betydligt mer.
– Utöver att hålla ett öga på det tekniska, måste jag följa det som händer både i och utanför bild. Det är den största delen av jobbet, att hela tiden lyssna och vara receptiv för vad som utspelar sig. Allt som filmas ska dessutom kännas naturligt och autentiskt, det får inte upplevas som konstruerat.
"Fullkomligt kär"
Under de många inspelningsdagarna blev relationen till dem framför kameran allt starkare.
– Emma och gänget, som får höra att de är utvecklingsstörda, kallar mig för normalstörd. Det ligger något fint i det, för det säger ju att det inte finns någon som är perfekt. Ingen är fulländad, säger Ola.
– Om det inte hade varit så härligt att vara nära de här människorna så hade jag kanske inte pallat den fysiska påfrestningen, fortsätter han.
– För det var tufft i stunder med långa pass. Men gruppen ger en sådan energi!
Björn har samma uppfattning.
– Det här har varit speciellt. Jag är fullkomligt kär i alla de medverkande. Det är så otroligt fina människor med väldigt starka öden. De har alla haft det kämpigt i livet med mobbing och utanförskap. När jag möter dem är de fulla av kärlek och jävlar anamma och de ger så otroligt mycket av sig själva. Magiskt!
Gråt och skratt
I lördags återsågs hela produktionen för en smygpremiär av filmen i Hudiksvall.
– Filmen berör, tycker Ola.
– Under premiären grät och skrattade folk om vartannat. Jag tror att filmen anspelar på något enkelt, något väldigt grundläggande mänskligt: den empatiska förmågan. Publiken får en inblick i den kamp de här människorna går igenom i livet. Den kamp de möter dagligen i sina liv.
– Så glad som jag blev när jag återsåg gänget på smygpremiären, ler Björn.
– Så glad vet jag inte när jag var senast. Jag fick också för första gången se filmen och hela catwalken med Emma och alla de andra utan att ha kameran framför mig. Jag satt med mungiporna uppe i pannvecket hela tiden. Underbart.
"Knytnävsslag i magen"
Själva catwalken – alltså den koreograferade paraden – rymmer inte bara uppvisning av haute couture utan även en historisk tillbakablick på hur människor med funktionshinder har behandlats genom tiderna. I filmen beskriver Pär Johansson den som en konstinstallation som ska vara som ett knytnävsslag i magen. De reste till New York för att leverera ett statement.
– För Emma och de andra handlar det mycket om att ta revansch. Täppa igen truten på mobbare, säger Ola.
Under arbetets gång var det ända in i det sista osäkert om det överhuvudtaget skulle bli någon finalresa till USA. Drömmen om New York var egentligen varit för stor för att ens våga uttala för de medverkande.
– Det var mycket som var oklart. Kommer vi hitta någon lokal, kommer det någon och tittar? Väl på Manhattan blev allting faktiskt mycket större än vi kunde föreställa oss. Reaktionen på plats till exempel, ingen kunde räkna med det genomslaget! Emma, Ida, Kitty, Alexander och Nicklas borrar in sig i hjärtat hos folk var de än kommer.
– Just mottagandet som de här fem personerna, som aldrig varit i närheten av modevärlden tidigare, fick under Fashion Week var fantastisk, berättar Björn.
– Många luttrade modemänniskor var helt knäckta, efteråt hörde jag kommentarer som "The best show I've seen in my life".
Han pausar som för att gå igenom minnet av de där septemberdagarna igen.
– Min känsla är att filmen kommer att göra skillnad på riktigt. Och det handlar inte bara om funktionshindrade, det handlar om att vi alla måste få vara annorlunda, lite udda. Allt det där slitet med kameran på axeln, det känns oviktigt i sammanhanget så här när filmen ligger klar och jag fått följa med Nicklas och Emma och de andra på den här resan. Jag känner en enorm stolthet över att ha varit inblandad. Glada Hudik-teatern borde få Nobelpris!
– Det här har varit ett projekt som dragit om några kugghjul i kroppen för resten av livet. Omvälvande.
"Mycket att lära"
Ola Eliasson berömmer Pär Johanssons förmåga att hitta bra samarbetspartners, från den som ansvarar för det mode som ska visas upp till koreografen.
– När jag jobbade med Glada Hudik-produktionen "Elvis" 2010 sa vi att det på något sätt var lösningen på mänsklighetens problem. Att få hänga med dem alltså. Det finns mycket att lära av de vi kallar funktionsförhindrade. Vi normalstörda behöver lära oss att vara mer omhändertagande om varandra. En kram kan betyda oerhört mycket. Emma, Ida och de andra är väldigt duktiga på det där, de har kanske behövt utveckla den sidan för att kunna ta hand om varandra, jag vet inte.
En del av situationerna som uppstod under resans gång känner både Björn och Ola har varit svåra att förmedla. Ingenting kan riktigt mäta sig med upplevelsen på plats.
– Det grundläggande budskapet här är att man ska bli accepterad för den man är. Det tror jag filmen kommer att banka in i många svenska hem, jag hoppas också att filmen kommer att nå ut internationellt.
"Försvarslös"
Ola smakar på tanken om att filmen skulle få ett liv långt utanför Sveriges gränser och känner sig förhoppningsfull.
– Det jag tar med mig från den här inspelningen är de fem personerna i huvudrollerna och hur mycket de kom att betyda för mig. De lämnar en försvarslös, det går inte att inte älska dem. När vi återsågs i Hudik i lördags för smygpremiären, det var verkligen starkt för oss alla i teamet. Det var också väldigt fint att få träffa dem utan att behöva jaga dem med bom och mikrofonmyggor. När de efter filmvisningen körde catwalken rakt upp och ner hade jag ståpäls under hela framförandet. Den är brutalt fin. Oerhört cool.