• idag
    3 apr
    • Vind
      8 m/s
    • Vindriktning
      V
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    4 apr
    • Vind
      6 m/s
    • Vindriktning
      V
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    5 apr
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    6 apr
    11°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    7 apr
    13°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm

Spelrecension: Journey to the Savage Planet

Spel
PUBLICERAD:

Journey to the Savage Planet

PS4/Xbox One/Windows
Typhoon Games
Åldersmärkning: 12

Marknaden drunknar formligen i överlevnadssimulatorer av olika slag. Journey to the Savage Planet sticker dock ut. Dels för att det inte är någon överlevnadssimulator i egentlig mening, trots att det är intrycket jag får initialt. Snarare är spelet ett klassiskt actionäventyr av metroidvania-snitt. Med andra ord går det ut på att utforska och skaffa bättre verktyg för att ta sig vidare.

Däremot samlar du in resurser i miljöerna lite på samma sätt som i typiska överlevnadsspel. Du utvinner metaller, växter och jagar intet ont anande kreatur. Men fokus ligger aldrig riktigt på en kamp för överlevnad. Istället är det äventyr och utforskande i centrum.

Om något så kan Journey to the Savage Planet läsas som en kritik av och satir över överlevnadsgenren i allmänhet. Det här är inte din personliga kamp för att övervinna elementen. Istället är du bara ett verktyg, format av ett storföretag som bara vill lägga sina obekvämt fuktiga händer på den främmande planetens undersköna tillgångar.

Naturligtvis satiriserar spelet i första hand mänsklighetens fäbless för destruktivitet, och att förminska allt vi ser från vackra levande ting, till resurser för oss att sluka eller bli rika på. Det är inte subtilt någonstans, och just civilisationskritiken påminner om en mer komisk variant av James Camerons 3D-spektakel Avatar.

Jag gillar verkligen Journey to the Savage Planet. I alla fall för det mesta. Spelet är inte speciellt långt, beroende på hur noggrant du utforskar, men det blir ändå lite väl repetitivt. Det blir en hel del vandrande fram och tillbaka längs med upptrampade stigar, och striderna är mer än lovligt stelbenta och trista.

Men spelet har tillräckligt många fantastiska små ögonblick för att det ska hålla frustrationen och tristessen på armlängds avstånd. Som de små varelserna som får totalt tuppjuck om de bevittnar någon form av våld. De bara springer och gallskriker kors och tvärs, och de är så charmerande märkliga att jag bara vill klappa dem och säga att allt kommer att bli bra. Men det kan jag inte, för jag är ett ondskefullt verktyg i händerna på profithungern.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.