Enkvist: Skolans verkliga utvärdering

Signerat
PUBLICERAD:
Pisa säger inget om vilja och ansträngning och inte heller om kommunalisering, friskolor, få sökande till lärarutbildningen, dokumentationströtthet hos lärare, hot mot lärare eller lärare som anmäls till Skolinspektionen, skriver Inger Enkvist.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Det är med andra ord osäkert om vi verkligen ska glädja oss, och vi bör diskutera inte bara Sveriges resultat utan själva Pisa-undersökningens värde, skriver Inger Enkvist.

Ingen tidningsläsare har väl missat att det publicerades Pisa-resultat den 3:e december. Det vill säga resultat av den internationella jämförelsen av hur 15-åringar står sig i läsförståelse, matematik och naturvetenskap. Den här gången deltog hela 79 länder.

Skolverket drog en lättnadens suck, eftersom Sverige verkar ha hämtat upp den nedgång som konstaterades 2012. Nu ser det ut som om vi är tillbaka på samma nivå som i början av 2000-talet, när Pisa-undersökningarna inleddes. Vi finns bland de västländer som vi brukar jämföra oss med. Men vad döljer sig bakom resultatet?

Det första är att Skolverket påpekar att vi inte blivit bättre i absoluta tal utan bara jämfört med andra OECD-länder som i sin tur sjunkit något. Vi ligger nu över medel bland OECD-länderna, men ska vi säga att det är ett bra resultat? OECD-länderna har ökat sin investering i utbildning med runt 15 procent i genomsnitt under de senaste 10 åren, men resultatet står still eller sjunker något. Om ett företag investerade mer, men produktiviteten ändå låg still eller sjönk, skulle man väl ändra produktionsmetoderna? Det kanske ändå är något fel på den politik som förs och den pedagogik som används?

Sverige har problem med 18,4 procent av eleverna som ligger på den lägsta nivån i läsförståelse. Dessutom undantogs 11 procent av eleverna, varav många nyanlända, som just undantogs därför att de har låga kunskaper i läsförståelse. Sverige hade också ett ovanligt stort bortfall av elever som inte kom till provet och sådana elever är ofta svagare än medel. Sverige har alltså därför en större grupp svaga elever än vad som framgår. Till detta kommer att provet nu görs på dator och på annat sätt än tidigare, vilket gör att jämförbarheten är oklar. Det är med andra ord osäkert om vi verkligen ska glädja oss, och vi bör diskutera inte bara Sveriges resultat utan själva Pisa-undersökningens värde.

Sedan OECD 2015 skrev rapporten Improving schools in Sweden, där nästan allt i svensk grundskola kritiserades, har nämligen ingen avgörande reform införts och vi har dessutom haft en stor flyktinginvandring. Hur kan resultaten ha blivit bättre? Är det de björklundska reformerna runt 2010 och 2011 som nu slagit igenom? Är det fortbildningsinsatserna kallade lärarlyft eller lärarlegitimationen? Har själva undervisningen blivit bättre? Vi har fler elever med avancerad kunskap, men beror det på att eleverna beslutat anstränga sig mer? Hjälper föräldrarna till mer? Rör det sig om en förbättring eller en illusion? Just nu vet vi inte.

Pisa säger inget om vilja och ansträngning och inte heller om kommunalisering, friskolor, få sökande till lärarutbildningen, dokumentationströtthet hos lärare, hot mot lärare eller lärare som anmäls till Skolinspektionen. Pisa-resultaten har gett Skolsverige lite andrum, men alla de problem som vi tidigare diskuterat finns kvar. Skolverket nämner speciellt bristen på utbildade lärare. I OECD-länderna, som huvudsakligen är västländer, konstaterar man att knappt några 15-åringar vill bli lärare. Det är också en typ av utvärdering av skolan. (SNB)

Inger Enkvist

Professor emerita i spanska vid Lunds universitet

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.