Socialdemokraterna fortsätter att rasa i opinionen, samtidigt som Sverigedemokraterna är största parti i den sammanvägning av opinionsmätningar som TV4 låtit göra. Skulle det vara val i dag skulle det med dessa siffror bli ett maktskifte, även om det skulle bli besvärligt också för en annan regering.
Socialdemokraterna är nere på 23,1 procent, och det är lägre än partiet fick under sin värsta Juholtkris. Nu lär inte det leda till några avgångskrav. Till skillnad mot Håkan Juholt befinner sig Stefan Löfven inte i opposition. Han har lyckats med maktstycket att fortsätta som statsminister, och då kan socialdemokrater förlåta det mesta. Men å andra sidan kommer de att skjuta problemet med det låga stödet framför sig.
Omräknat i riksdagsmandat så skulle januaripartierna få 134 mandat, Vänsterpartiet 39 och Liberalerna åka ur riksdagen. Den intressanta situationen uppstår då att Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna tillsammans får 176 mandat, vilket skulle vara en majoritet.
Nu är detta förvisso bara en sammanvägning av flera opinionsmätningar en bit in i den nuvarande mandatperioden, och det går inte riktigt att likställa med ett allmänt val. Men trenden är tydlig. S rasar och SD stiger och blir största parti. Missnöjet med den nuvarande regeringen är stort. Miljöpartiet får bara 4,4 procent.
Stefan Löfven må ha spelat skickligt när han lyckades klamra sig fast vid makten efter den utdragna regeringsbildningen, men mycket tyder på att även om han vann slaget så kan han ha förlorat kriget. Den dagen, den sorgen verkar S ha tänkt om vad som kan hända i valet 2022. Sådan kortsiktighet straffar sig. Politik är en förtroendebransch, och det tar tid att återskaffa det man förlorat. Det är något som man måste påbörja nu, inte om två år, men där ligger Jöken i vägen, liksom de hinder som riksdagsmajoriteten nu lägger för januaripartierna om budgeten.
Även om socialdemokratins bärande idé är att vinna och behålla makten, som Vilhelm Moberg en gång sade, så tycker inte väljarna att det är något självändamål. En regering måste kunna leverera något aptitligt också, men istället har vi en bakbunden regering som står handlingsförlamad inför vår tid stora problem med integration, trygghet, välfärdskris, gängbrottslighet, skjutningar och sprängdåd. Det finns inget mål med regeringsmakten och ingen gemensam vision mellan januaripartierna. Då blir det som det blir.
Men även om dessa siffror skulle översättas till ett faktiskt valresultat vore allt inte frid och fröjd. Sannolikt skulle det gå att bilda en minoritetsregering bestående av M och KD, med stöd av SD. Dock skulle SD, med 89 mandat, vara större än M och KD tillsammans, med 87 mandat, att dynamiken bli skev även om SD åtminstone i början skulle sitta relativt stilla i båten. Därför är det av största vikt att M och KD fortsätter att tuffa till sig i oppositionsrollen, och på så vis ökar förtroendet hos väljarna.
I alla händelser visar det att de egentligen inte behöver C och L för att ha en chans att ta makten. De forna allianskamraterna skulle förvisso vara välkomna tillbaka om de skulle ändra sig, men M och KD behöver knappast börja sig för dem, och därmed urvattna den oppositionsprofil som är vägen till framgång.