Många drömmar om ödehuset

Signerat
PUBLICERAD:
Ibland kallas det här fenomenet att människor älskar ihjäl sin hembygd. Men egentligen är det något bra – det är trots allt ett uttryck för engagemang och förankring, skriver Edvard Hollertz.
Foto: Nelson
De inspirerande berättelserna blir också allt fler. Om familjerna som lämnade storstaden, blåste liv i rum och bygder där mörkret börjat lägga sig, skriver Edvard Hollertz.

Ödehus förskräcker och fascinerar. När SVT nyligen gjorde ett antal reportage om landets ödehus blev genomslaget kolossalt. En orsak lär vara att de övergivna byggnaderna triggar drömmar. På sociala medier är intresset stort för att följa människor som bestämmer sig för att rädda förfallna och tomma hus. Många är det också som söker av mäklarsajterna på jakt efter billiga renoveringsobjekt att sätta tänderna i.

I ett stort kulturreportage i Svenska Dagbladet (26/10) ställdes frågan om vi rent av ser början på en ny folkrörelse. En där ”en storstadstrött medelklass tillåts gå loss på förfallna ödehus på landsbygden, som i gengäld fylls av entusiastiska inflyttare.”

Det finns också underlag för en folkrörelse att dra igång. I landet bedöms det finnas över 100 000 övergivna hus (SVT 11/1). I vissa bygder har det även uppstått lokala initiativ för att kartlägga ödehusen, hitta deras ägare och försöka övertala dem att hyra ut eller sälja.

De inspirerande berättelserna blir också allt fler. Om familjerna som lämnade storstaden, blåste liv i rum och bygder där mörkret börjat lägga sig. Ett perspektiv som däremot ofta missas är den befintliga ägarens, och dennes tankar. Ofta kan ägaren av att ödehus också bära på drömmar om att renovera. Och vill vi verkligen få övergivna hus runt om i landet att leva upp behöver de här personernas överväganden förstås.

En vanlig orsak till att ett hus står tomt lär vara att någon har ärvt byggnaden eller gården som länge har gått i familjen. Jobb eller något annat i livspusslet har dock tvingat personen till annan ort. Men fastighetsägaren vill inte släppa kopplingen till hembygden. Den längtan är så stor att man lämnar kapital uppbundet i hus och mark. Istället för att sälja, slippa problem med byggnader och få pengar på kontot behålls fastigheten.

Det övervägandet blir en indirekt värdering av att ha en dörr på glänt till en plats som känns lite som hemma. Ibland kallas det här fenomenet att människor älskar ihjäl sin hembygd. Men egentligen är det något bra – det är trots allt ett uttryck för engagemang och förankring.

Att hyra ut husen är ofta inte heller ett alternativ. Omkostnaderna är stora och hyresnivåerna inte alltid särskilt höga. Vidare är det offentligas krav betungande. Under senare tid har många småhusägare utanför det kommunala va-nätet tvingats uppdatera sina avlopp, så att de uppfyller de rådande lagkraven. Inte sällan landar fakturan för det i häradet 100 000–200 000 kronor.

Ska landets ödehus fyllas med liv är kanske en av de viktigaste åtgärderna att öka en husägares incitament att rusta upp och hyra ut eller att sälja. Men tvång är knappast en bra idé. Ligger husen på en gård lär många hellre riva byggnader och behålla marken, än att dela släktklenoden.

I ödehus bor en längtan, som både tillhör befintliga ägare och sådana som vill bli det. Ska det bli en verklig folkrörelse att rädda de övergivna husen behöver bådas drömmar få plats.

Edvard Hollertz

Svenska Nyhetsbyrån

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.