Rikspolischefen Anders Thornberg har begärt hos regeringen att lagen ändras så att Polisen kan ta hjälp av Försvarsmakten vid extraordinära lägen. Det borde vara en självklarhet men tyvärr drar regeringen benen efter sig även i den här frågan.
Det handlar om så kallade gråzonslägen, i gränslandet mellan krig och fred, där Polisen kan behöva hjälp vid till exempel sabotage, infiltration, angrepp på viktig infrastruktur och cyberattacker. Redan i dag kan försvaret bistå vid händelser som terrorattacker, olyckor och vid olika naturkatastrofer. Detta skedde vid terrorattacken på Drottninggatan i Stockholm 2017, där soldater ur livgardet patrullerade på gatorna, och vid skogsbränderna sommaren 2018. Och nu vill alltså rikspolischefen utöka områden där försvaret kan få hjälpa till.
Men regeringen avvaktar. Inrikesminister Mikael Damberg (S) sade förvisso, i samband med att man mottog Thornbergs skrivelse, att Sverige måste rusta sig för gråzonsproblematiken. Någon större brådska verkar han dock inte ha. Först måste det utredas ordentligt, och han ber att få återkomma till detta inom ramen för totalförsvarspropositionen i höst.
Visst måste saker utredas, men det finns också en poäng att inte dra viktiga saker i långbänk. Den värmländske riksdagsledamoten Pål Jonson (M), som är ordförande i försvarsutskottet, är kritisk till att regeringen dröjer. Det handlar om vår nationella säkerhet och han säger att han inte ser något kontroversiellt i förslaget. Försvarsmakten skulle ju hamna under polisens ledning och agera på polisens uppdrag.
Så är det. I Sverige brukar det sägas att vi har ett Ådalensyndom som förhindrat användningen av militär för ordningsskapande aktioner. Verkligheten är dock en annan. Vi hade faktiskt möjlighet att använda militär till att kväsa uppror och upplopp fram till slutet av 1969, då man avskaffade det som kallades Föreskrifter för militär trupps användning av vapen för upprätthållande av allmän ordning m m. Ännu mindre känt är att man faktiskt satte in militär ett par gånger, som vid Berzelii-kravallerna 1951 och de så kallade raggarkravallerna i Kristianstad 1959.
Ådalensyndromet får då snarast sägas vara ett 70-talsfenomen, och det är först på senare tid som befogenheterna att använda militär för att hjälpa Polisen utökats igen, bland annat genom lag (2006:343) om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terroristbekämpning. Nu när verkligheten kommit i kapp och de framtida behoven dessvärre lär öka, finns det all anledning att gå rikspolischefen till mötes.
Det torde enligt Pål Jonson främst handla om olika bevakningsuppgifter, för att skydda kritisk infrastruktur som elledningar, transformatorer och kommunikationscentraler. Men just på grund av att det rör skymningslägen och gråzoner så går det inte riktigt att veta på förhand var behoven kommer att uppstå. De som rest utomlands har själv kunnat se att inte bara polis utan också militär skyddar och bevakar flygplatser, hamnar och gator och torg, beroende på bedömd hotnivå.
Sedan få man akta sig så att man inte belastar försvaret med ännu mer ofinansierade uppgifter, för att täcka upp de brister som polismyndigheten själva har. Polisen får ju inte strunta i god rekrytering och organisation och lasta över en massa bevaknings- och patrulluppgifter på Försvarsmaktens personal.