När Indoor Country Festival arrangeras i Karlstad under helgen är värmländska Top Cats dragplåstret.
NWT åker till Linköping för att träffa bandets sångare och frontman Jon Kleppenes som vid sidan av rockabillyn läser till läkare.
Det är nära nog 20 år sedan Torsby fick sitt Top Cats. Till en början några osnutna slynglar som dröjde sig kvar i musikrummet under skolåren, som sedan började hänga där även på kvällar och helger. De hittade ackordpapper till 50- och 60-tals klassiker, den mest moderna var Creedence Clearwater Revivals "Down on the corner". Sin nisch kom de att hitta i den tidiga rocken, i rockabilly med countrystänk. Elvis, Jerry Lee och Chuck Berry. Musik som verkar ligga latent i traktens jordmån.
I dag hör de till Värmlands mesta artister med flera album, singlar och ep:s samt otaliga radio- och tv-framträdande. Under de mest intensiva perioderna har de 200 resdagar om året. Scenerna skiftar från folkparker till konsthallar. Top Cats har också flirtat med den breda massan genom Melodifestivalen där de knep en sjätteplats i finalen 2012. Bandmedlemmarna får fortfarande svara på frågor som "Hur mycket hårspray använder ni?" när riksmedia hälsar på. Spelar man rockabilly verkar en lantisstämpel följa med på köpet. Allt det där har Jon Kleppenes vant sig vid, även om det i dag är med viss frustration han svarar på de mallade frågorna. Det finns ju annat att prata om, konstaterar han hemma i köket i Linköping.
Väl till bords serverar han och hans sambo Mathilda rejäl kål- och broccolisoppa. De båda träffades på läkarelinjen och har varit tillsammans i tre år. De har just påbörjat sitt femte studieår.
– Läkare är det yrke som oftast går i arv, börjar Jon.
– Båda mina föräldrar är läkare, pappa har gått bort men mamma är fortfarande aktiv hemma i Torsby.
Lustigt nog så har alla medlemmarna i Top Cats utöver musiken samma yrke som sina föräldrar.
– Det har alltid varit självklart att bli läkare för mig. Jag var med pappa i operationssalen första gången när jag var fem. Jag har fått berättat för mig att jag var väldigt frustrerad över att jag inte fick hjälpa till.
Han skrattar åt minnet och breder smör på ett rutknäcke.
– Mina föräldrar har alltid älskat sina jobb, det tror jag har påverkat mig i mitt val.
När musiken tog överhanden i hans liv grusade det nästan läkarplanerna. Skolbetygen blev lidande, musiken var ju så mycket roligare.
– Jag hade usla betyg i gymnasiet, inga betyg som skulle ge mig en plats på läkarlinjen. Jag kom in tack vare högskoleprovet. Men jag levde aldrig något rockstjärneliv, jag har aldrig varit ute på hal is på det sättet.
"Bästa vänner"
Trots intensiva läkarstudier är bandet och musiken fortfarande en stor och självklar del av hans liv. Till en början var det plugg under veckorna och konserter runt om i landet varje helg.
– Det låter kanske arbetsamt, men för mig är ju båda sakerna något jag verkligen gillar.
Han nämner bandets medlemmar som sina bästa vänner. Brödraskapet med gitarristen Fredrik Lilja, trummisen Robert Jansson och kontrabasisten Martin Lindahl verkar sammansvetsat genom år av upp- och nedgångar.
– Ibland kan de nog tycka att jag skulle lägga mer tid på bandet än jag gör. Vi har kört bandet på heltid många år, men jag kände att det blev tradigt att bara spela. Visst, varje gång du står inför en publik är det ett unikt möte, men vi är samma personer som reser i bussen, vi pratar om samma saker, arrangörerna drar samma skämt och serverar samma tråkiga, halvkalla hamburgare.
Han kommer på sig själv med att låta mer negativ än vad som känns rimligt.
– Samtidigt är det väldigt kul att träffas. Som nu när vi ska spela på countryfestivalen i Karlstad. Vi får uppleva roliga saker tillsammans. En helg bland cowboyhattar och folk som klär ut sig till indianer. Exotiskt!
Det här med att ha andra saker i livet kanske är en förutsättning för att ni kan fortsätta andas som grupp?
– Ja! Vi har ju vuxit upp tillsammans och stämningen mellan oss har alltid varit väldigt tillåtande. Och vi har väldigt högt i tak när det gäller idéer och sådant.
Inte accepterade av eliten
Jon Kleppenes sträcker sig för att sänka The Beatles "Abbey Road" som strömmar ur högtalaren vid köksbordet. Planen var att vi skulle hinna prata klart innan dagens föreläsning börjar efter lunch, men så blir det inte. Mathilda får skynda i väg själv och lovar ta anteckningar. Vi börjar prata om rockabilly som en begränsad genre – hur det ska vara på ett visst sätt, hur antal ackord i en låt helst inte ska vara fler än tre.
– Vi har aldrig brytt oss om det där. Ofta har vi fyra ackord i våra låtar, ibland till och med fem. Vi är heller inte helt accepterade av rockabillyeliten. De tycker inte vi är true.
Är det på grund av medverkan i Melodifestivalen?
– Inte bara. Vi låter ju inte som Elvis lät 1958. Eliten sätter en stolthet i att det ska vara precis så som det låt då. Det där tycker jag är lite löjligt.
– Det är ju en själv som begränsar en. Det är ett val. Ett band som Mando Diao har gått från rock till disco till visa till rock och det funkar för dem. Det skulle nog inte funka för oss, vi har en kärnpublik som vill att vi låter på ett visst sätt. Vår publik identifierar sig med oss på samma sätt som punkare gör med ett punkband. Musiken är identiteten. Man är vad man lyssnar på.
Nu börjar snart årets melodifestival, hur känns det?
– Bara kul. Vi skickade in en väldigt bra låt som dessvärre inte kom med. Skriven av Karlstadsfödde Peter Kvint. Han har skrivit flera av våra bästa låtar. Vi skulle gärna vara med igen, det är en väldigt kul cirkus.
Benbrott
I sommar ska Jon och Mathilda sommarjobba som läkare i Falun. Till jul tar de examen och då väntar AT-tjänst under två år.
– Mitt mål är att bi ortoped. Syssla med benbrott och dylikt.
Varför just benbrott?
– Jag gillar mekanik. Och så känns det straight forward, är benet av så är det av. Det finns många inriktningar som är betydligt grumligare.
Hur tror du ditt arbete som läkare kommer att påverka Top Cats?
– Det blir nog som nu ungefär. Tidigare tackade vi ja till allting så länge arrangören hade bra utrustning och sammanhanget inte var politiskt. I dag är vi betydligt mer selektiva. Vi gör det vi verkligen vill göra. Vi åker inte 200 mil på två dagar för att spela 45 minuter. Fram till och med förra året har vi spelat varje helg. Alla bröllop och 50-årskalas i släkten har vi missat.
Nu har du bott i Lars Winnerbäck-land under några år, hur är ditt förhållande till Värmland?
– Jag är där nästan jämt, har hus i närheten av Granviksparken i Torsby. Jag kommer att göra min AT-tjänst i Torsby och jag hoppas att vi blir kvar där. Där finns allt man behöver tycker jag – närhet till naturen, alla affärer, ett akutsjukhus.
"På spåret"
När SVT:s "På spåret" förra veckan hade en fråga om epa-traktorer fick Top Cats musik kröna inslaget. "Ett tecken på att man slagit igenom", skrattar Jon. Bandet har en rejäl kärnpublik, något som 45 miljoner streams på Spotify vittnar om. Snart ska bandet gå in i studio igen, nytt material ska släppas under året.
– Vi har flera roliga idéer som vi ska försöka genomföra. Bland annat ett stort projekt som är hemligt än så länge. Om vi inte spelar lika mycket i år så kommer det finnas lust och tid till att hitta på andra saker med musiken.
Vad vill du uppnå med Top Cats, vad har ni ogjort?
– Under många år har vi pratat om att turnera med fler musiker – blås och stråkar. Vi har gjort några sådana konserter och det har funkat väldigt fint. Bland annat har vi spelat med Wermlandsoperans orkester. Det är något jag hoppas att vi kommer att kunna genomföra i framtiden.
Det här med att möta en publik, att få applåder i scenljuset, hur vill du beskriva det?
– Åh. Jag tror det skulle vara väldigt svårt av vänja sig av med det. Adrenalinkicken. När vi började lira antog vi att det skulle vara för evigt, men nu i vuxen ålder inser vi att allt har ett slut. I dag har bara trummisen barn, hur blir det när vi alla har det?
– Jag har aldrig tagit kokain, men jag tror att kicken är lite den samma som man får på scenen. Och har man en gång känt ruset vill man uppleva det igen. Scenen ger en bekräftelse också och dessutom spelar vi glad musik. Många lämnar våra spelningar gladare än när de kom. Det är fint att få vara med på ett hörn i det.