Utrikesminister Ann Linde (S) borde visserligen ha tvingats bort från toppolitiken efter sin roll i regeringens katastrofala hantering av Transportstyrelsens skandalläcka. Med det sagt är hon likväl ett lyft för utrikespolitiken jämfört med sin föregångare Margot Wallström (S).
Detta visade sig under Folk och försvars rikskonferens i Sälen den 12-14 januari. Det var Lindes första riktigt stora framträdande som utrikesminister och kom därför att prägla konferensens inledning. Hon gjorde ett bra intryck.
Där Wallström alltid var snabb med vårdslösa omdömen är Linde diplomatisk. Hon skyndar inte att fördöma USA för attacken som tog livet av iranske toppgeneralen Qassem Soleimani, när hon får frågan konstaterar hon istället att Sverige och Förenta Staterna gör olika bedömningar av internationell rätt. Mer än så kommer hon inte att säga innan frågan är ordentligt utredd på utrikesdepartementet.
Linde prioriterar handlingens EU framför aktivismens FN. Det är en lovvärd nyordning. Likaså att hon poängterat att Sveriges relation till Mellanösterns enda demokrati, Israel, måste förbättras. Det är på tiden. Det sätt varpå den rödgröna regeringen har behandlat Israel har varit skamligt.
Under Wallströms tid var även relationen mellan utrikes- och försvarsdepartementen som ett öppet sår. Wallström och försvarsminister Peter Hultqvist (S) drog i väldigt olika riktningar. Nu är det annat ljud i skällan. Ministrarna ger ett mer samspelat intryck, nästan som om de var del av samma regering.
Nu spelar det dock ingen roll om alla andra ministrar egentligen vill stärka Försvaret. Statsminister Stefan Löfven (S) och finansminister Magdalena Andersson (S) har andra prioriteringar. Skall de pengar skjutas till som krävs för att finansiera det försvar som politikerna har beslutat om så verkar Försvaret själv behöva spara in samma pengar först. Ingen kan klandras för att tycka att det är magstarkt att kalla det för satsningar.
För försvarsministern återstod därför att tala om en ökning av antalet värnpliktiga i Försvaret. Det är lösningen för den som inte vill eller kan betala för sig och som sätter kvantitet före kvalitet. Regeringen har i regleringsbrev satt ett tak för antalet kontinuerligt anställda gruppbefäl, soldater och sjömän som kraftigt underskrider Försvarets mål. Istället för planerade 6 750 har regeringen beslutat att de inte får bli fler än 5 700. I praktiken blir alltså Försvaret av med 1 050 heltidsanställda.
Att ersätta yrkessoldater med värnpliktiga må vara billigare men det är knappast bättre. Det innebär en påtaglig försämring av Sveriges försvarsförmåga. Men regeringen är fast besluten att inte betala vad det kostar för att försvara landet.
På samma sätt envisas Socialdemokraterna med att vägra att gå med i försvarsalliansen Nato. I Sälen uppehöll sig Hultqvist återigen vid nordiskt samarbete som ett bättre alternativ. Men Norden kan inte ersätta Nato. Skulle Sverige dras in i en konflikt är vi beroende av stöd från Nato. Vill vi ha det stödet bör vi också vara medlemmar. Dels för att verkligen kunna räkna med stödet, dels för att det är osolidariskt att låta bli.
Ännu en Folk och försvar-konferens är alltså över, men trots alla intyganden om hur viktigt försvaret är består försvarspolitiken. Det är alltjämt underfinansierat och blåögt som gäller.