Beskedet i onsdags kväll från Jonas Sjöstedt att han ämnar sluta som partiledare för Vänsterpartiet i samband med kongressen i maj kom något överraskande. Just nu går det rätt bra för partiet, men han vill kanske stiga av på topp.
Så sent som i höstas muttrades det lite i vänsterleden om över att Sjöstedt varit alldeles för följsam gentemot den rödgröna regeringen och att partiet borde tuffa till sig. Det skedde också och därefter har kritiken i stort sett tystnat. Man satte tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna press på januaripartierna att stoppa förändringarna av Arbetsförmedlingen, och har därefter fått blodad tand.
Nu kräver man, återigen med samma oheliga allians, att det skjuts till med pengar till kommuner och regioner. Och regeringen kommer att tvingas backa. Så mycket för att Vänsterpartiet enligt januariöverenskommelsen inte skulle få något inflytande. Men man kan inte önska bort den parlamentariska verkligheten.
Vänsterpartiet och Sjöstedt fick mycket välförtjänt kritik när de, på sedvanligt vis, agerade dörrmatta åt Socialdemokraterna och släppte fram Stefan Löfven för drygt ett år sedan. Missnöjet hos rödgröna väljare med det politiska innehållet i Jöken har dock gynnat partiet, särskilt sedan de börjat ställa krav. Med Sjöstedt har partiet gått från Lars Ohlys 5,6 procent i valet 2010 till 8 procent i valet 2018. Och Sjöstedt själv ligger på tredje plats i förtroendemätningarna.
Frågan är vad som händer med Vänsterpartiet efter Sjöstedt. Även motståndare har lätt att uppskatta honom, och han är en duktig debattör. Efter Ohlys envisa fasthållande vid att kalla sig kommunist var Sjöstedt ett klart framsteg. Frågan är om det blir en rekyl nu. Det som talar emot är framgångarna och att han slutar självmant på topp. Det borde betyda att någon hur samma ledarskikt tar över.
Eftersom det mer eller mindre uttryckligen sägs att det nu måste bli en kvinna finns det egentligen bara två namn som är aktuella, även om V kan överraska. Den ena är Ulla Andersson, som under en längre tid varit partiets ekonomisk-politiska talesperson, och mycket rutinerad när det gäller att till exempel förhandla. Den andra är Nooshi Dadgostar, riksdagsledamot och vice partiordförande, som syns mycket internt och har stort stöd. För henne talar den relativa ungdomen, medan erfarenheten talar för Andersson.
Andra namn som nämnts i spekulationerna är Rossana Dinamarca och Linda Westerlund Snecker. Dinamarca är dock för mycket av en dogmatisk frifräsare för att vare sig passa in eller ha tillräckligt stöd, och Westerlund Snecker är för lättviktig.
Vad som också kan bli avgörande är hur partiet på kongressen ställer sig föreslagna ändringar av partiprogrammet, där man vill slopa kravet på att lämna EU och på att avskaffa kapitalismen. Denna strid mellan ideologi och pragmatism, och hur de olika kandidaterna positionerar sig där, blir viktig. På en och samma gång måste man anpassa sig till en politisk verklighet där EU-motstånd och hårdför socialism inte står så högt i kurs, men däri ingår också vilken roll partiet skall ha när Socialdemokraterna, inom ramen för Jöken, har fått acceptera viss borgerlig politik från sina stödpartier.