Krigsförklaringar från två håll drog in Sverige – och Karlstad – i kriget 1808.
För Karlstads del bestod det mest av eländes elände.
Det blev en tid då sjukdomar spreds på krigssjukhuset, men som i förlängningen födde en möjlighet att dela ut ett Nobelpris i medicin.
I februari 1808 tågade ryska trupper in i Finland, och senare in i Sverige. I mitten av mars förklarade Danmark krig mot Sverige. Nu var Sverige inblandat i ett tvåfrontskrig och i konflikt med mäktiga Frankrike, där Napoleon styrde.
– Vi blev dess fiende när vi motsatte oss revolutionen och upphävandet av kungadömet. Frankrike stödde också Ryssland, säger Olle Nilsson, arkivpedagog på Värmlandsarkiv.
Särskilt Danmarks krigsförklaring, som då var i union med Norge, fick mängder med västkustska soldater att tåga in i Värmland för att bekämpa landet i väst.
– För att klara av detta så behövs sjukhus och i mars 1808 organiseras kunglig västra arméns allmänna sjukhus i Karlstad och det inrättas i gamla gymnasiet. Att studenterna får lämna lokalerna är inte så populärt.
Flera mindre sjukhus finns också, så kallade brigad- och nederlagssjukhus.
Nederlagssjukhus låter väldigt negativt. Kom man dit så kom man inte därifrån?
– Ja, det hette så och så blev det för de som kom dit.
Svenskarna anfaller Norge, men det händer inte så mycket. Inget avgörande nåt, operationen stannar av och soldaterna drar sig tillbaka. Då bryter sjukdomarna ut på allvar.
Sommaren 1808 bryter rödsoten, mer känd som dysenteri, ut. Orsaken är stora flugsamlingar runt arméns hästar.
– Flugorna lägger ägg i hästens avföring och sätter sig sedan i matrester och latriner. Därigenom sprids bakterier till människor. Dysenteri var en fruktansvärd sjukdom, soldaterna kunde få hundratals tarmtömningar under ett dygn, säger Olle Nilsson.
Kramper och slemaktig avföring torkade ut soldaterna eftersom det inte tillfördes någon näring. Och bättre blev det inte av att det var trångbott på sjukhuset. Dåvarande rådhuset vid torget blev också sjukhus, likaså gårdar runt om i staden.
– Sen, när det blev svalare, kom det som i dag heter fläcktyfus. Det var dålig hygien, folk låg tätt, ibland två i samma säng och då kom lössen. Och när någon soldat dör, då tar kompisar hand om dens kläder. På så sätt spreds det vidare.
Det är en fruktansvärd situation som råder i Karlstad, säger Olle Nilsson.
I arkiven finns noteringar om vad Karlstads invånare behövde hjälpa till med. Bagarna i staden fick i uppdrag att baka så mycket bröd det bara går till armén. Tre stycken, Hellström, Ullmark och Ramström, ställer upp och det som ska bakas är:
– Ankarstockar, stor mjuka limpor, förmodligen rågbröd, och knallar som är ett hårt bröd.
Bagarna berättar hur mycket de klarar av att baka och staden förser dem med mjöl.
Handelsmännen får frågan vad de har i sina magasin. Bland annat så begärs tobak.
– Det var något som var viktigt. Frykman och kompani meddelar att man bland annat kan leverera 1000 skålpund kardustobak av virginiska blad. Det är ungefär 500 kilo. Tobak och brännvin gick åt. Brännvin var något som ingick i soldatens belöning. Och det blir viktigare 1809 när man behöver soldater vid marschen mot Stockholm för att avsätta kungen.
Kriget fortsätter in på nyåret. Få dör i striderna, men på sjukhuset i Karlstad fortsätter det att vara fullt. Under våren 1809 kommer en brittisk läkare till Sverige, under sommaren angör han Karlstad.
– Storbritannien och Sverige är i allians vid den här tiden. Man vet att den medicinska situationen är dålig i Sverige. Den svenska ambassaden i London har kontakt med ett filantropiskt välgörenhetssällskap med kopplingar till den brittiska regeringen och det bestäms att en läkare med mediciner och utrustning ska skickas till Sverige.
Det blir den väl ansedde, kunglige läkaren Wilhelm Domeier som får uppdraget. När han kommer till Karlstad möts han av en fruktansvärd syn.
– Det första han upptäcker är att salarna är överfulla av folk. Inga fönster är öppna, trots att det går att vädra igenom i sjukhuset skriver han. Men det är det ingen som gjort, därför är stanken outhärdlig.
Därtill är det illa städat, smutsigt och de intagna har inga särskilda sjukhuskläder.
– Några har civila kläder, många bär uniform. Domeier beskriver uniformerna som smutsiga, fulla av lera och hårda som trä.
En upptäckt som han kritiserar vården för i hela landet är att man blandar konvalescenter med nyligen smittade.
Varför gör man så?
– Man har inte den kunskapen om att det är så smittosamt som det är, säger Olle Nilsson.
Vilka jobbade på sjukhuset? Var det utbildade läkare?
– Man har ganska många läkare, det skriver han och frågar sig också varför. Det finns en fältläkare, två sjukhusläkare och sex underläkare och alla kan inte sysselsättas skriver han, då de flesta är konvalescenter, säger Olle Nilsson.
Ett allvarligt missgrepp som görs i Sverige är att vid krigstillstånd ska det tillsättas ett antal underläkare vid sjukhusen och förbanden.
– De så kallade underläkarna är en slags hjälpredor som inte har studerat medicin eller kirurgi, utan har placerats som hjälp till chefsläkarna.
En slags praoelever?
– Ja, det kan man säga. De här personerna är unga pojkar på 14 år. Och de kan inte göra nånting egentligen, mer än att ”göra fel saker och få folk att dö istället för att få dem friska”, skriver Domeier.
Kriget fortsätter och det är höga civila ämbetsmän som styr och ställer och de lägger inte tillräckligt med pengar eller ambitioner på läkarvården. Wilhelm Domeier anser att man inte värderar den medicinska och kirurgiska dugligheten. Dessutom betalades det höga arvoden till chefsläkare så det inte räckte till de övriga.
– Domeier rapporterar till chefen för västra armén, generalmajor Armfelt, som i sin tur rapporterar vidare till riksföreståndaren Karl XIII. Han föreslår, när kriget är slut, att man ska göra en totalgenomgång av arméns medicinalverk.
Det ledde till att Karolinska institutet bildas 1910, för att skapa bättre läkarutbildning för att det som hände 1808–1809 inte ska upprepas. 1895 får Karolinska uppdraget av Alfred Nobel att ansvara för utnämningen av Nobelpriset i fysiologi eller medicin.
De som avled i sviterna av sjukdomarna skulle naturligtvis begravas. Men var? Antalet döda fyllde ganska snabbt det utrymme som fanns vid den här tiden.
Därför beslutades ganska snabb i slutet av 1808 att det skulle upprättas en begravningsplats på det som då kallades Djäknefältet, i dag Tormestad. Där gjordes det i ordning en 60 gånger 30 meter stor grav. Hur många som ligger där är inte känt.
– Men det kan vara runt 400 soldater, säger Olle Nilsson.
En massgrav med andra ord. De flesta kom inte i jord förrän våren 1809, eftersom marken var frusen. Minnesstenen finns placerad på en gräsplätt ganska mitt på Tormestad.
Olle Nilsson säger att det här är en tid i Karlstad som inte är speciellt dokumenterad. Bränder har förstört material och att det blev ett sådant misslyckande är en annan anledning.
– Men det är spännande och det finns underlag för tv i det här.