• idag
    3 juni
    17°
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    4 juni
    19°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    5 juni
    19°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    6 juni
    18°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    7 juni
    16°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm

Svagt stöd för Jök-ungarna

Signerat
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Jöken tränger ut politiken.
Foto: Thomas Alerstam
I dag fyller den beryktade januariöverenskommelsen, där Centern och Liberalerna svek borgerligheten och gjorde möjligt för den socialdemokratiskt ledda regeringen att regera vidare, ett år. Och tyvärr lär den nog hålla mandatperioden ut.

Maktpolitiskt har Jöken varit en framgång för Socialdemokraterna. De har ju kunnat regera vidare trots att det egentligen finns en stor icke-socialistisk majoritet i riksdagen. Men sakpolitiskt har den knappat varit någon framgång, och den ifrågasätts av allt fler. Inte heller väljarna ger tummen upp, utan tvärtom.

I en opinionsundersökning som Novus låtit göra på SVT:s uppdrag så anser så mycket som 59 procent av väljarna att Jök-politiken är ganska eller mycket dålig. Bara 11 procent tycker den är ganska bra eller bra. Inte ens regeringspartiernas väljare tycker den är bra – 42 procent tycker den är dålig och bara 23 procent att den är bra. För S är det extra alarmerande att stödet bland LO-medlemmarna är så lågt som 8 procent, medan 57 procent tycker den är dålig.

Det beror förstås på alla de kompromisser som man fått göra i överenskommelsens 73 punkter. Där svider särskilt sådant som aviserade förändringar av hyresregleringen och arbetsrätten, avskaffandet av värnskatten och de förändringar av Arbetsförmedlingen som man dock under hösten tvingades backa ifrån under hot om misstroendeförklaring i riksdagen. I en situation där allt fler S-väljare flytt till de förkättrade och bespottade Sverigedemokraterna är detta ingen långsiktigt hållbar strategi för S.

Förtroendet för statsminister Stefan Löfven (S) sjunker också i olika mätningar. Enligt Expressen/Sifo så är det dubbelt så många som saknar förtroende för honom än som har förtroende – 52 procent mot 26 procent. Störst förtroende har Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor med 36 procent, följt av Jonas Sjöstedt (V) med 32 procent och Jimmie Åkesson (SD) med 31 procent. Det säger en hel del om svensk politik att det är ledarna för partier som på olika sätt kan sägas representera ytterkanterna som har högst förtroendesiffror.

Men Jöken har som sagt varit framgångsrik i så motto att S har kunnat regera vidare och få igenom sin budget. Men politiken har inte förts med någon större entusiasm, och samtidigt är det mycket problem i Sverige som pockar på uppmärksamhet, men där regeringen står handfallen. Det gäller det ökande våldet och gängkriminaliteten, migrationen och integrationen, energifrågan och krisen inom vården.

Kortsiktigt har det varit bra för S maktinnehav, men det kan straffa sig på en lite längre sikt som inte behöver sträcka sig längre bort än efter nästa val. Dock är det inget som tyder på att S på allvar kommer att göra något annat än sitta still i båten. Vissa utvalda personer, som Aida Hadzialic i Stockholm, kan få göra utspel om till exempel skärpt migrationspolitik, men det blir inte mer än så eftersom regeringen är beroende av Miljöpartiet och Centern. Och detta märker väljarna, och flykten fortsätter.

Lagom till ettårsjubileet så sträckte Centerns vikarierande partiledare Anders W Jonsson i en debattartikel i Dagens Nyheter ut handen till sina forna allianskamrater i M och KD om samarbete. Väl magstarkt efter C:s svek, men taktiskt riktigt av dem att försöka hålla dörren öppen åt höger. Utan det har de inget att sätta emot när S börjar konstra, och då förlorar de den eftertraktade positionen som tungan på vågen.

C och L har i och med Jöken dock målat in sig i ett hörn, och särskilt L har fått lida för det i opinionen. Så mycket att de allvarligt riskerar att halka ur riksdagen efter nästa val. Har de någon självbevarelsedrift så borde de bryta upp från samarbetet i god tid före nästa val. Det är nog det enda som skulle kunna rädda dem. Partiledningen är heller inga Jök-vänner. Dessutom är mandatfördelningen sådan att regeringen klarar sig kvar, om än med ett nödrop, så det behöver inte bli någon regeringskris.

Även om Jöken skulle falla så klarar sig nog regeringen den här mandatperioden. När den förra mandatperiodens decemberöverenskommelse formellt föll så fortsatte den ändå att gälla i praktiken. Det skulle bli samma med Jöken om inte C och L aktivt bytte sida och fällde regeringen, och det lär inte ske.

Vad som däremot kan ske är att M, KD och SD blir större efter nästa val, och helt enkelt inte behöver bry sig om vad C och L tycker i regeringsfrågan. Då skulle M och KD kunna bilda regering ändå, och sakpolitiskt kunna påräkna stöd i olika frågor från olika partier. Ungefär som borde ha skett redan efter valet 2018, om inte beröringsskräcken för SD hade funnits.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.