Mullorna vid klippkanten

Ledare
PUBLICERAD:
General Qassem Soleimani, sörjd av få.
Foto: Kontoret för Irans högste ledare via AP
Regimen i Teheran har att välja hur de skall svara på Förenta Staternas dödande av generalen Qassem Soleimani, med storskalig vedergällning eller att dra sig tillbaka och slicka såren. Som tur är har Iran hittills hållit en rätt låg profil. De vet att de ligger illa till och inte kan vinna vid en kraftmätning.

Det finns verkligen ingen anledning att sörja över Soleimanis död. Han var en av mullornas trognaste slaktare, ledare för Quds-styrkan inom det mäktiga iranska revolutionsgardet, båda terroriststämplande. Som sådan har han varit ansvarig för att stödja mängder med iranska terrorombud i Mellanöstern – som Hizbollah och Islamiska Jihad i Gaza och Libanon, Houthirebellerna i Jemen och olika shiaislamiska miliser i Irak.

När Soleimanis bil träffades av en amerikansk drönare utanför Baghdad den 4 januari färdades han tillsammans med Abu Mahdi al-Muhandis, ledare för den irakiska milisen Kata'ib Hizbollah, som också dödades. Tydligare kan inte den iranska inblandningen i Irak visas. Under många år har Iran med hjälp av Soleimani strävat efter att utöka sin makt och sitt inflytande i Mellanöstern.

Det befaras att den amerikanska aktionen kommer att eskalera en redan prekär situation ytterligare, och i värsta fall leda till ett nytt storkrig. Den risken finns förstås, men om Teheranregimen är så rationell som den vill framstå som, så är det mer sannolikt att de backar. Den iranska ekonomin ligger i spillror och regimens stöd på hemmaplan är bräckligt. Många iranier avskydde Soleimani, som bland annat var ansvarig för att slå ned de stora protesterna i november, då kanske över 1 000 iranier dödades och mångdubbelt mer fängslades.

Mullorna har de senaste åren ägnat sig åt medvetna provokationer i akt och mening att flytta fram Irans positioner. I spetsen för dessa imperialistiska ambitioner har Soleimani och hans Quds-styrka stått. Det var en strategisk missbedömning som paradoxalt nog inleddes när relationerna med omvärlden börjat normaliseras efter undertecknandet av kärnteknikavtalet.

Förhoppningsvis har avskräckningen nu kommit tillbaka. Länge lät sig Förenta Staterna provoceras utan att göra något. I Teheran trodde man, inte helt utan anledning, att den amerikanske presidenten Donald Trump till varje pris ville undvika nya krig och konflikter i utlandet. Iran började angripa handelsfartyg i internationella vatten, sköt ned en drönare och attackerade saudiska oljeinstallationer. Till sist använde de sig av Kata'ib Hizbollah för att anfalla amerikanska anläggningar i Irak, inklusive ambassaden.

Då fick Trump nog. Den röda linjen var korsad. Att slå ut general Soleimani på irakisk mark blev svaret, som kan visa sig vara ett snilledrag. Visserligen är det högst ovanligt att ge sig på en så hög företrädare för ett annat land, men Teheran har med sitt agerande sig själva att skylla. Detta gjordes istället för en massiv attack mot mål i Iran, som verkligen skulle ha riskerat ett större krig, och signalen går inte att ta mista sig på.

Nu har mullorna att välja på att kliva tillbaka från klippkanten, eller riskera att störta ned sig i fördärvet. För de vet att de inte kan vinna mot amerikanerna, och att de är hatade runt om i Mellanöstern och även av den egna befolkningen.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.