Det är ett händelserikt år vi nu lägger till handlingarna. Högt och lågt, gott och ont, allt finns där. Inte minst har det låtsats väldigt mycket 2019.
Branden i Notre Dame i Paris i april var ett tydligt undantag. Den gemensamma smärta som infernot orsakade hjälpte till att sätta punkt för den vansinniga föreställningen att det inte finns någon västerländsk kultur av vikt.
I Storbritannien hjälpte uppfattningen att man inte behövde låtsas om folkomröstningen att lämna EU till att ge de konservativa en jordskredsseger i det hastigt utlysta valet i december. Man kan tycka vad man vill om Brexit, för Sverige är det en stor sorg att förlora en av våra närmaste allierade i EU, men såväl Storbritannien som EU behöver gå vidare.
På hemmaplan inleddes året med att Centerpartiet och Liberalerna låtsades att de i valrörelsen inte lovat att hindra statsminister Stefan Löfven (S) från att fortsätta regera. De liberala partiernas svek satte slutgiltig punkt för alliansen. Sedan januari styrs Sverige av en mindre handlingskraftig version av samma olycka till regering som under förra mandatperioden.
Januaripartierna saknar helt en gemensam bild av vad Sverige behöver göra för att bli bättre. Alla är dock överens om vikten av att låsa upp det politiska handlingsutrymmet för resten av mandatperioden. Det har låtits förstå att detta är en av anledningarna till att regeringen inte gör något åt det eskalerande grova våldet. Att sprängningar och skjutningar kan fortgå dag ut och dag in eftersom S har gått med på att ta bort värnskatten.
Att regeringen inte reagerar med kraft beror inte på det, utan på att den varken förmår ta till sig vidden av det nödläge Sverige befinner sig i eller har någon politik att implementera. Socialdemokraterna verkar helt enkelt hålla på att ta slut som politisk kraft. Det kan ses dels i att Stefan Löfven verkar ännu mer ointresserad av att regera än vad Göran Persson (S) gjorde mot slutet av sin gärning, dels i att en mor som skjuts ned på öppen gata när hon bär sitt barn i famnen bara blir ett offer i mängden samtidigt som regeringen fortsätter att hävda att utvecklingen i stort går åt rätt håll.
Att resten av Sverige är av en annan uppfattning visades också under den märkliga episod som det så kallade Asap Rocky-fallet. En amerikansk rapstjärna häktades i väntan på en misshandelsrättegång och stora delar av västvärldens strålkastarljus riktades mot honom och mot det svenska systemet med långa häktningstider. En stor del av landets tyckare ansåg plötsligt att det var ytterst rimligt att få puckla på någon som har provocerat en.
Denna hållning delas numera av många människor och speglar det faktum att Sverige befinner sig i ett kristillstånd där skjutningar och sprängningar har blivit vardag. Staten håller på att ge upp våldsmonopolet i så måtto att den inte längre uppfattas skydda medborgarna. Men den hindrar fortfarande laglydiga människor från att freda sig från de kriminella. Det kommer inte att accepteras särskilt länge och Asap Rocky-fallet var en föraning av detta.
Misslyckandet att ens försöka att på allvar hantera det eskalerande grova våldet lär bli det bestående minnet från 2019.