Men nationen utgör fortfarande ramen för den liberala världsordningen, och ligger också till grund för mycket som är gott: Välfärdsstaten hade inte vuxit fram utan nationen, säger Paulina Neuding.
Nationell gemenskap och medborgarskapets innebörd blir allt mer laddat. Paulina Neuding, Europaredaktör för nättidskriften Quillette, resonerar kring gemenskap.
Vilken roll fyller nationen i en värld som kännetecknas av extrem mobilitet?
– För några år sedan var nationstanken en självklar grund både för demokratin och för den internationella ordningen. När vi slår fast i portalparagrafen till vår regeringsform att ”all makt i Sverige utgår från folket” är det ett konstaterande om att det finns en nationsgemenskap som är själva fundamentet för demokratin. Det var, tills ganska nyligen, en okontroversiellt påstående. Och detta är naturligtvis inte detsamma som att kategoriskt utesluta andra – nykomlingar tas upp i den svenska gemenskapen och blir medborgare, vilket också är fullständigt självklart.
– Visserligen kan banden till den nationella gemenskapen vara svagare i dag – man föds i ett land, växer upp i ett annat och flyttar till ett tredje för jobb. Men nationen utgör fortfarande ramen för den liberala världsordningen, och ligger också till grund för mycket som är gott: Välfärdsstaten hade inte vuxit fram utan nationen.
Hur många gemenskaper kan man ha?
– Man kan givetvis ha flera, människan har en tendens att skikta gruppidentiteter. Man är en del av en familj, ett bostadsområde och ett land. När det sker en jordbävning på andra sidan jorden och vi swishar pengar eller köper julkort till förmån för Unicef agerar vi helt enkelt som medmänniskor. Men detta skiktande säger mycket lite om huruvida nationen är en god grund för demokratin.
Hur har inställningen till nationen ändrats?
– Det har blivit betydligt mer vanligt bara under de senaste par tre decennierna i samhällsdebatten mittfåra att ifrågasätta nationstanken, inte minst i form av alltmer långtgående EU-federalism, vilket får betydande konsekvenser inte bara politiskt utan också socialt.
– Den brittiske journalisten David Goodhart har myntat begreppen anywheres och somewheres för att beskriva två typer, givetvis extremer på en skala: Anywheres rör sig lätt mellan miljöer medan somewheres är bundna till en viss plats. Och när den mobila klassen i allt högre utsträckning ifrågasätter nationen, och gamla nationella identiteter, innebär det att man också riskerar att överge gamla lojaliteter i förhållande till somewheres. Där finns mycket av bränslet i de konflikter som rasar för närvarande inom samhällen i väst. När nationen får stå tillbaka tillskrivs plötsligt sådant som klass och andra typer av identiteter mer avgörande betydelse.
Så är innebörden av medborgarskapet nästa strid efter migrationen?
– Medborgarskapets innehåll kommer att bli en viktig strid. Folkpartiet drog ju igång detta för över 15 år sedan, genom att föreslå språktest som skulle ge Sverige en reglering mer i linje med de flesta andra västländers. Hade Folkpartiledaren Lars Leijonborg fått igenom sina förslag då hade nog läget varit bättre nu. Men vi får hoppas på att den svenska debatten är mogen för en seriös diskussion om det. (SNB)
Edvard Hollertz