• idag
    22 jan
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    23 jan
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    24 jan
    -1°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    25 jan
    -3°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    26 jan
    -6°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm

Julen är tyvärr inte fridfull för alla

Debatt
PUBLICERAD:
Julen är en underbar tid för de flesta men för vissa andra är det en fruktansvärd period som följer efter hela livet. Gamla minnen som hinner ikapp, skriver Marléne Lund Kopparklint.
Foto: Sabina Rislund
Hemma var det aldrig Carl Larsson, kanske några korta ögonblick men så snart flaskorna togs fram byttes glädjen snabbt ut mot rädsla och förtvivlan, skriver Marléne Lund Kopparklint.

Nu är värken här. Den har bott i mig sedan första advent, när det första ljuset ska tändas och det är tänkt att nära och kära ska samlas runt det. Jag försöker hålla ihop men ibland blir det bara övermäktigt och jag svär över konstnären Carl Larsson. Så länge jag kan minnas, har han genom sina tavlor visat hela svenska folket hur en perfekt jul ska se ut och de där bilderna har liksom etsat sig fast hos mig.

Mamman står vid spisen och lagar mat med ett leende på läpparna, barnen snurrar runt och leker i ett perfekt hem. Jag lärde mig att hata hans målningar redan som barn. Det gjorde så ont att påminnas om det där vackra, fridfulla och trygga. Precis på samma sätt som när vi alla kom tillbaka från jullovet i skolan och fröken frågade hur vi haft det på jullovet. Vad skulle jag säga? Jag kunde inte göra annat än att ljuga.

Hemma var det aldrig Carl Larsson, kanske några korta ögonblick men så snart flaskorna togs fram byttes glädjen snabbt ut mot rädsla och förtvivlan. Alla de där jularna då allt brast från uppesittarkvällen till efter nyår, klamrar sig fast än i dag. Mamma ville verkligen men hon orkade liksom inte. Inte pappa heller. De drack så mycket att de inte var sig själva på flera veckor efteråt.

Jag fick ställa mig mellan slagsmål och medla. Ibland hann jag inte eller så hjälpte det inte. Jag fick resa upp den nedvälta julgranen, sopa ihop krossade kulor och torka bort blod från julklappar. Blodet trängde sig in i parketten, hade stänkt på väggarna, bokhyllan, öppna spisen. Allt gick inte att få bort utan lämnades kvar som smärtande ärr.

Jag brukar tänka på vissa av de där minnena när jag hämtar vår lille Willfred på förskolan. När jag ser de lite äldre barnen i 7-8-årsåldern, ungefär lika gamla som jag var, slås jag av hur små de är. Inte alls rustade att ta hand om elände eller vara förälder åt sina föräldrar. Tyvärr vet jag att någon av dem ändå får göra det. Alltför många lever i samma olycka som jag gjorde. Många av dem blir aldrig sedda. Små oskyldiga hjärtan med spänd väntan på tomten och tindrande ögon. De går runt med ett brinnande eldklot i magen. De vet vad som väntar.

Ingen ser det som pågår inombords på ett maskrosbarn. Det här är en svår tid på året då känslor sköljer över en som värkande örfilar. Tårar tränger sig upp i ögonen vid helt fel tillfällen bara för att något påminner om det onda. Man vill inte att någon ska se. Inte heller vill man förstöra stämningen. Man vill bara att det ska försvinna och att allt ska bli som vanligt.

I dag kan jag i alla fall försöka skingra mina tankar med verktyg som jag har lärt mig använda. Jag kan distrahera med trygga vänner och kärleksfull familj. Den möjligheten hade jag inte som barn. Den möjligheten har inte en halv miljon barn som lever i otrygghet.

Julen är en underbar tid för de flesta men för vissa andra är det en fruktansvärd period som följer efter hela livet. Gamla minnen som hinner ikapp. Nya hemska minnen som skapas, där ingen tröst finns att få.

Jag vill väcka förståelse för tårar och nedstämdhet som kommer hos vissa av oss bara så där. Inga frågor behöver ställas. Tänk bara på att en del kan ha en väldigt tung ryggsäck att bära på denna tid på året. Jag vill väcka uppmärksamhet för barn och unga som just nu lever med en klump i magen för vad som komma skall. Barnen som inte vill att jullovet ska börja.

En lång kram, en fika, ett samtal kan göra skillnad. Jag vet att bara en liten gest kan göra att de där jobbiga tankarna försvinner. Den inneboende oron är det värre med. Men då kanske man kan kramas lite till och prata lite mer. Andrum från den bistra verkligheten gör gott för ett brustet hjärta.

Med en önskan om en vit jul.

Marléne Lund Kopparklint (M)

Riksdagsledamot och maskrosbarn

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.