Anyuru tar vi och dom-tänkandet till vägens slut

I Johannes Anyurus "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" är dystopin både här och nu och i en möjlig framtid.

Den gestaltar också jihadismens och högerextremismens symbios.

Det börjar med en lång, eskalerande scen av andlös spänning. Tre terrorister tar gisslan på en bokhandel i Göteborg, där en tecknare som ritat karikatyrer av profeten Muhammed ska signera sina nya seriebok. Det är två män och en kvinna som har svurit trohet till Daesh, terrorsekten som också är känd som Islamiska staten, IS.

Kvinnan kallas Nour och har en väst med en självmordsbomb på sig. Före attentatet har hon gjort en Daesh-flagga av soppåsar. Planen är att skära halsen av karikatyrtecknaren framför den. Hon filmar och livesänder. Utanför förskansar sig polisen.

Men Nour känner att något är fel, att allt är fel. Hon stänger av kameran.

Spänningsfält

Johannes Anyuru (född 1979) belönades med Augustpriset 2017 för romanen som utspelar sig i två tidsplan. Den utspelar sig i spänningsfältet mellan två extrema politiska ideologier, som präglar vår tid.

Jihadismen och högerextremismen är två vidunder, som när varandra och hotar att uppsluka världen omkring dem om inte näringstillförseln stryps. De pekar finger åt varandra, vrålar "barbari!", "förtryck!", mördar och hatar, men utan märkbar förmåga att se bjälken i det egna ögat. De är varandras livsluft. De fungerar som två kraftfält, som polariserar och demoniserar och försöker suga in alla runt omkring i sina respektive svartvita världsbilder. Målet är en värld utan nyanser.

Två år efter attentaten finns Nour på en rättspsykiatrisk klinik. Dit kommer en man, en författare som konverterat till islam och som har gemensamma drag med romanförfattaren. Det är inget enkelt möte för honom. Nour gråter. "En mördare som hade spillt blod i min religions namn. En demon som stulit mitt ansikte" kategoriserar han henne till en början. Men vem är hon? Genom hela romanen löper osäkerheten om hennes identitet som en nerv.

Enligt medierapporteringen är Nour från Bryssel och konverterade till islam som 14-åring. Hon greps av den belgiska säkerhetstjänsten och fördes till ett fängelse i Jordanien, där hon utsattes för tortyr. Tillbaka i Bryssel rymde hon och tog sig till Göteborg. Men till sin samtalspartner säger hon: "Det där är inte jag." I stället lämnar hon över några papper, första delen i en berättelse om ett dystopiskt framtida Sverige. Som hon säger att hon själv har upplevt. Eller är det bara vanföreställningar, orsakade av tortyren?

Svensk och sverigefiende

Terrordådet är ständigt närvarande i Nours berättelse från framtiden. Till exempel visas filmen från dådet i stället för reklam i den stadsdel där Nour växer upp. Nu ingår den i en informationskampanj om de medborgarkontrakt som vissa människor måste skriva på två gånger om året. "Vissa vägrade signera det och blev till något som hette sverigefiender". Nours bästa väns pappa har blivit det, för att han smugglat in lite kosherkött till den judiska påsken. Alltså förvisas han till en särskild, inhägnad stadsdel, en av många i sitt slag i landet. Här pågår politisk undervisning och långt värre saker än så.

Nour väljer ett ansikte som ser mer svenskt ut än hennes eget till ett konto i sin framtids Facebook. Och så tänker hon på ord. "Svensk, till exempel." Själv hör hon inte till den gruppen. "Jag var inte svensk eftersom jag var muslim och så. Men vem var egentligen den första svensken, som hade bestämt att de andra var svenskar? Han fanns inte", resonerar hon.

Det är den överförenklade versionen av svenskhet som styr i Nours framtid. Antingen är du svensk, eller inte. Är du inte med oss, så är du mot oss. "De delar in människor i vänner och fiender", säger Nour till sin mamma. Mamman svarar: "De delar in oss i människor och djur."

Därmed har Sverigefienderna inga rättigheter: inte till frihet, inte till ett hem, inte till sin familj eller sina vänner eller ens till sina egna kroppar. Här finns de kända stegen på vägen mot folkmordet: klassificering, symbolisering, avhumanisering, polarisering.

Ingen lärdom av historien

Nour säger till berättar-jaget att hon har ett uppdrag: att stoppa männen som genomförde attentatet för att stoppa hatet och vända utvecklingen "... så att svenskarna inte börjar döda oss". Men beror hatet bara på dem som blir hatade? Berättarjaget invänder mot hennes resonemang.

Vi har sett det hända förut, mot armenierna, i nazisternas förintelse- och koncentrationsläger, i det sovjetiska Gulag, i Kambodja och Rwanda, i forna Jugoslavien, mot yazidier i Syrien och Irak. Men inte har vi dragit lärdom av historien. Nours dystopi är redan verklighet, till exempel i Kina, där muslimska uigurer spärras in i läger, eller i Myanmar där rohingyerna fördrivs.

På det sluttande planet förvrids perspektiven snabbt: "Jag skriver till dig som ännu inte vet att galenskapen alltid blir normal, till slut, och det normala blir galenskap." Och så är det lätt att glömma bort att folkmord inte bara drabbar offren. Nour beskriver det träffande när hon minns hur det var i skolan"... det handlade bara om hur synd det var om de som hade råkat ut för det, inte vad som hade hänt med de som dödade, hur de hade förstört sina ord, och allt som gav livet mening."

Tidigare avsnitt i serien: