Företrädaren blev utbränd, men Thomas Sundenhammar, 46, är inte rädd för att axla rollen som chef för Värmlandsidrotten.
– Man får vara duktig på att lyssna på sig själv, säger han.
Per Dalebjer basade i 20 år och den hårda arbetsbördan gjorde att han till slut drabbades av utbrändhetssyndrom. Han gick i pension nu som 62-åring.
– Det är en hög arbetsbelastning, men jag har varit med Per i många år så det är inget som gjort att jag tvekat att ta jobbet. Jättefantastiskt att få möjligheten. Han har gjort ett fantastiskt jobb som man får ärva. Det gäller att förvalta det på ett bra sätt, säger Thomas Sundenhammar.
Han är medveten om riskerna.
– Eftersom frågorna är så breda och är det roligaste man vet går det att jobba hur mycket som helst. Man får vara duktig på att lyssna på sig själv, men det är ju lättare sagt än gjort.
Per Dalebjer blev efter alla år ett bekant ansikte i Värmland. Thomas Sundenhammar, som officiellt började den 15 november, är än så länge betydligt mer anonym, trots att han verkat tio år i Värmlands idrottsförbund. Bland annat var han verksamhetschef för idrottsutveckling i fyra år och tillförordnad distriktsidrottschef drygt ett år, när Dalebjer var tjänstledig, innan han tillträdde.
– Jag kan det mesta redan, men man hamnar på en annan diskussionsnivå när man har fullt ansvar och får vara med på de centrala träffarna, det är otroligt kul.
Han växte upp i Filipstad som en idrottslig allätare.
– Jag har gjort det mesta. Det var fantastiskt med de möjligheterna som fanns, med anläggningarna och konstbanan som kom då, så jag var bandyspelare, var med i slalomklubben och tävlade, har fuskat med tennis, pingis och badminton. Fotboll och bandy höll jag på med mest. Jag var med på resan Filipstad gjorde från femman upp till trean (fotboll), sen gav jag mig när jag var 20.
Han utbildade sig till snickare, men det var ont om arbete så han läste i Örebro till idrottslärare och fick sen jobb i Filipstad.
1994 fick dåvarande flickvännen anställning i Karlstad och Thomas följde med och började som idrottslärare på Kronoparksskolan, innan han så att säga halkade in i Värmlands idrottsförbund.
– Jag var projektledare och grundare för Karlstad idrottsskola. Det var min fot in i den här världen.
Han brinner fortfarande för ungas möjlighet till idrottande, både organiserat och spontant, och är kritisk till hur det ser ut i framför allt nya bostadsområden.
– Idrottsytor finns inte med när man stadsplanerar, det är problemet. Det är bara att titta på hela Inre hamnområdet där det inte finns några aktivitetsytor över huvud taget. I2-området får vi hoppas blir bra när de börjar bygga där.
Han drar lite diplomatiskt på svaret om vad han tycker om den egna kommunens planer för nya arenor i Karlstad, men helt optimalt är det nog inte.
– Fotbollsanläggning skulle vi behöva en riktig. Förr eller senare tror jag det finns ett lag i Superettan. Det ska vi ha här, tycker jag.
Det färska samarbetet mellan residensstadens två ledande klubbar tror han mycket på.
– I min värld är det enda rätta. Men jag tror det är avgörande att det blir ett samarbete där alla föreningar sluter upp. Tittar man i de städerna där det finns ett elitlag så är det ett uttalat förstalag och under finns en accepterad hierarki. Det är riktigt kul om de kan få ihop det.
Även i det sammanhanget vurmar Thomas Sundenhammar för de unga.
– Det är viktigt att de involverar barn- och ungdomsverksamheten. Vi måste få fler som spelar och åtminstone ha två juniorlag i stan, annars kommer vi inte få någon elit heller.
Han är sedan länge engagerad i Norrstrand och har inblick.
– Vi blir brandskattade på spelare. För några år sedan kunde vi lika gärna lägga ner seniorverksamheten på pojksidan för vi fick aldrig i hop några lag. De äldsta vi hade var 12–13 år och sen försvann de.
Hur kan Värmlands idrottsförbund påverka?
– Vi kan ju vara med och lyfta de här frågorna i olika sammanhang och de ledarutbildningarna vi har. Förhoppningsvis kan samarbetet ge skjuts åt tjejfotbollen också. Det är lite dekis i hela Värmland egentligen.
Han är bekymrad över att antalet damlag i seriespel går ner.
Hur kan ni jobba med det här?
– Det vi kan göra är att lyfta att det ska vara samma möjligheter för alla, både killar och tjejer. Vi jobbar för att så många som möjligt ska kunna hålla på så länge som möjligt. Vi har samsynsprojektet till exempel, för att skapa en acceptans för att man ska kunna hålla på med flera idrotter.
Jämställdhet är en av de viktigaste frågorna.
– Vi har fem utvecklingsresor i strategi 2025. Jämställdhet för en framgångsrik idrott är en, och är målsatt med att 2021 ska vara 60–40 i alla nivåer i styrelserummen. Nu är det varierande. Vissa har det traditionella med för många män medan några har tvärt om. Vi jobbar för att jämna ut antalet aktiva också, men det är en tuffare resa än i styrelserummet. Vi märker att vissa strukturer gynnar män. Vi jobbar också med machokulturerna och vad är en riktig man.
Brist på ideella ledare är en annan utmaning.
– Förr lade vi kanske tio år på ett uppdrag, nu är det oftast tre eller fyra och sen går man till ett annat. Vi behöver bli duktigare på att förklara vad det är vi vill att de som ska hjälpa till gör och dela på bördan. Den största utmaningen kanske är att åldern då det är flest aktiva har gått ner och är nu elva år, sen går det ganska brant utför till kanske 45 och då ökar det igen.
Vad beror förändringen på?
– Jag tror att det blir året runt-idrotter, vi håller på med färre idrotter. Sen kanske det blir allvarligt för tidigt och man tröttnar fortare.
Vad har du för visioner?
– Vi vill ju vara en organisation som upplevs som stödjande för värmländsk idrott, och de vi närmast ska stötta är specialdistriktsförbunden. Vidhålla de goda relationerna är det viktigaste. Det här bli riktigt spännande, säger den nye chefen.