Skywalkers fall

Det blev som jag hade befarat. Allt som läckt ut i förväg visade sig vara sant. Den sista Star Wars-filmen – The Rise of Skywalker – var en veritabel katastrof.

Det är inte utan både vemod och ilska jag skriver dessa rader. Star Wars har varit med mig ända sedan den första filmen kom 1977, och att se hur illa sagan har behandlats under senare år, sedan Disney köpt Lucasfilm, är beklämmande. Och det handlar inte bara om hur identitetspolitik och andra aspekter av kulturkriget fått bre ut sig (vilket jag skrev om i lördags). Det handlar om att man satt Star Wars i händerna på personer som inte förstår sig på det.

The Rise of Skywalker skall inte bara vara den sista filmen i den nya fortsättningstrilogin, som började med The Force Awakens och följdes upp av The Last Jedi. Den skall också avsluta hela Skywalkersagan, alla föregående åtta filmer. Men eftersom den känns som helt frånkopplad de tidigare filmtrilogierna så misslyckas det. Den lyckas inte ens kopplas ihop särskilt väl med de övriga i Disneys fortsättningstrilogi.

När filmen är slut är man i princip tillbaka där man började, efter att Imperiet besegrats i Return of the Jedi från 1983. Det enda man gjort är att man, på sätt och vis, återberättat historien om rebeller, fast nu kallade motståndsrörelse, som bekämpat det onda Imperiet, fast nu kallat den Första ordningen. Och under resans gång undergrävt hela den tidigare sagan.

Att kejsar Palpatine är vid liv (det är ingen spoiler, det har framgått av marknadsföringen för filmen) upphäver och ogiltigförklarar det offer som Luke Skywalker och hans far Anakin/Darth Vader gjorde i slutet av Return of the Jedi. Anakins återkomst till den ljusa sidan och dödandet av Palpatine var slutet på den saga som berättats i sex filmer. Det var därför han var "den utvalde" som skulle ge Kraften balans.

Men i och med The Rise of Skywalker (en felaktig titel så god som någon) så spelade allt detta ingen roll. Istället är den nästan olidligt perfekta och platta karaktären Rey som oförtjänt räddar allting. Allt i någon sorts snedvriden identitetspolitisk längtan att lyfta fram en stark kvinnlig rollfigur.

Filmens själva handling är tämligen meningslös, där man hastar från den ena scenuppsättningen till den andra, likt sökandet efter diverse föremål i ett dataspel. Specialeffekterna är förstås lysande, fattas bara annat, men berättelsen är tunn, för att inte säga obefintlig. Ryktena om att det var en hopknåpad historia med sena omtagningar och omklippningar kan förklara detta Frankensteins monster till film.

De flesta rollfigurerna är rätt intetsägande, även om det finns en ansats till att skapa en dynamik mellan Rey, Finn, Poe och de andra. Men det är för lite och alldeles för sent. Han Solo, Luke, Leia och de andra är flera parsec från de nya. Och att ha gjort tre nya filmer utan att återförena den gamla trion är synd och skam. Skurkarna är också patetiska, med Darth Emo... förlåt, Kylo Ren i spetsen. Även Palpatine är en karikatyr av sitt forna jag.

Regissören JJ Abrams struntar i princip i den föregående filmen The Last Jedi, och givet hur katastrofal den var och hur den splittrade Star Wars-fansen, var det nog lika bra. Men det innebär att han får börja om från ruta ett och det fungerar inte riktigt. Abrams har alltid varit bra på att börja saker, att slänga så många mysterier som möjligt mot tittarna, men betydligt sämre på att avsluta sina historier (se tv-serien Lost till exempel). Och han misslyckas även här, sedan The Last Jedi tagit död på, ibland bokstavligen, flera av hans mysterier.

Allt som man kämpade och dog för i de tidigare filmerna spelar ingen roll i Disneytrilogin. Efter Imperiets fall kom en impotent ny republik som inte förmådde stå emot den Första ordningen, som reste sig ur det gamla Imperiet. Det är inte utan att man undrar om inte detta var Disneys mål från början, att distansera sig från George Lucas skapelse och skapa en "egen" Star Wars, utan det gamla bagaget. Men det blev bara en blek kopia, med lånade element. Jag föredrar att se på det som glorifierad fan fiction.

Där har vi det! Disneytrilogin kan ju utan större problem läggas utanför de gamla filmerna, och tv-serier som Clone Wars och Rebels, och så behåller vi det gamla kanon. Kanske jag skall uppsöka det gamla utökade universumet (expanded universe) i form av böcker och serier som Disney avkanoniserade när de tog över. Mycket av det skall vara bra mycket bättre än det som Disney bjudit på.

Disney själva vill nog glömma det här debaclet så fort som möjligt, men frågan är om de förmår att ta sig upp ur den Carkoongrop de slängt sig själva i. De kan ju titta på sin tv-serie The Mandalorian för hjälp.

Henrik L Barvå