Vad har Miljöpartiet för idéer?

Signerat
PUBLICERAD:
Här för att stanna.
Foto: Ingvar Karmhed / SvD / TT
Miljöpartiet är en udda fågel i svensk politik och i svenskt partiväsende. Hur kan ett parti med så många inneboende motsägelser och frifräsare fortsätta att existera?

Temat om Miljöpartiets idéer dryftades på en intressant heldagskonferens i Engelsbergs bruk i slutet av november, arrangerad av Ax:son-Johnsonstiftelsen. Det var många kunniga och intressanta föredragshållare, men det saknades tyvärr en del tyngre namn från Miljöpartiet, även tidigare aktiva. Den gamle partisekreteraren Kjell Dahlström får ursäkta.

Är Miljöpartiet höger eller vänster? Den frågan har upptagit många, och flertalet miljöpartister själva skulle nog säga ingetdera. Icke desto mindre är det ofrånkomligt att de åtminstone på riksplanet samarbetat med Socialdemokraterna och nu också sitter i en S-ledd regering. Utanför Miljöpartiet skulle de flesta svenskar nog säga att det är ett parti till vänster. Det betyder inte att det kan finnas vissa borgerliga drag, och i många kommuner – som i Karlstad – styr de med de borgerliga.

Olof Palme sade en gång att Miljöpartiet var ett ”småborgerligt projekt” och det ligger en del i det ur ett traditionellt vänsterperspektiv. Statsvetaren Andreas Johansson Heinö beskrev partiets ursprung ur den gröna rörelsen på 1970-talet och den etablissemangs- och samhällskritik som kom då, och som fortfarande präglar dess självbild. Partiet bildades dock först 1981, symptomatiskt nog av en desillusionerad folkpartist, Per Gahrton. Gröna rörelser och partier uppstod förvisso ungefär samtidigt i andra länder, men partibildningen är svensk och det är nationella särdrag som präglat de olika partierna, även om man inspirerats av varandra.

Det vore ett misstag att trots namnet enbart se MP som ett enfrågeparti. Det är bredare än så, men med ett fokus på att vara alternativa. Misstron mot makt avspeglar sig också i dess kaotiska inre liv, där medlemmarna ständigt måste vara på vakt mot maktkoncentration.

S-statsvetaren Stig-Björn Ljunggren tog bland annat upp ett antal dilemman för MP. Skall de rädda mänskligheten eller världen? En inte obetydlig distinktion. Skall man vara en antites till den industriella utvecklingen eller skall man bejaka det postindustriella samhället? Också det en stor skillnad i hur man ser på tekniken som hot eller möjlighet. Skall man sitta i regering, med allt vad det innebär av kompromissande, eller ej? Vad är viktigast, aktivism eller parlamentariskt arbete? Miljöpartiet har dock delvis professionaliserats, även om spänningarna finns kvar.

Det finns även ett frihetligt arv hos MP, med sin kritik mot staten och överhet, som tilltalar vissa borgerliga, som den nyliberale debattören Mattias Svensson. Även där inser han dock motsättningen mot mer reaktionära delar. Distinktion kan göras mellan att vara ”grön” och emot till exempel kärnkraft och genmodifierade grödor, eller miljövän och mer se till vilken konkret nytta som kan göras för miljön utan ideologiska skygglappar.

Statsvetardocenten Katarina Barrling, som specialiserat sig på partikulturer, talade om just det. En miljöpartist är individualistisk och oberoende, pendlar mellan det välanpassade och det gräsrotsdemokratiska, ser en fara i professionalism, är starkt idealistisk och anser att de ger röst åt de (inklusive djur och natur) som ingen har. Motsättningen mellan realister och fundamentalister finns inom varje miljöpartist.

PM Nilsson på Dagens industri hade en optimistisk syn på MP:s framtid, då det kommer att finnas en grön urban opinion. Han var dock lite väl hoppfull när det gällde att partiet skulle vara eller bli mer borgerligt och teknikoptimistiskt. Hoppas kan man ju alltid, men han har helt rätt i att partiet främst är till för urban medelklass.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.