Det är något som gnager

Krönikor
PUBLICERAD:
Jonny Ohlsson
Det är något som gnager. jag tänker tillbaka på uppväxten i industrisamhället Forshaga, eller rättare sagt i Skived. Jag och mamma bodde hos mormor, som var en fena på att ordna så att vi fick mat för dagen. Hon blev tidigt änka och pensionen räckte inte särskilt långt. Vi hade det rejält fattigt och i bland fick vi fläsk av bönderna i Skived, fiskande grannar kom med lite godbitar från Klarälven och själv fick jag några gånger i veckan hämta mjölk hos den närmaste bonden. När vi i bland fick en bit lax av grannen blev det fest i den lilla röda stugan.

Både mormor och mamma tillhörde pingströrelsen. Jag fick vara med på mötena i den lilla kyrkan i Skived. Vid åtta års ålder fick jag vara med om något riktigt märkligt. I Skived bodde det en kvinna som var mer eller mindre förlamad sedan ungdomen, nu var hon kanske i 80-årsåldern. En sjöman som hade blivit frälst reste runt i kyrkorna och predikade.

Konstiga ord

Han ropade konstiga ord som inte var på svenska och han lade sina händer på kvinnan, som till mötet bars in på en trästol. Efter en kvart började kvinnan gå runt inne i kyrkan. Alla häpnade. Vad var det som hände? Kan man tala om helbrägdagörelse som fungerar? Jag har många gånger funderat över den där händelsen. Jag har inte fått några bra svar och det gnager.

Jag läste om en rockkonsert där en förlamad kvinna återfick rörelseförmågan. Kan det vara entusiasmen, värmen och högljudda skrik som gör att någonting händer i kroppen?

Mamma började tidigt med att sy klänningar åt kvinnorna i Forshaga och Karlstad. Jag fick ofta cykla i väg och lämna över de färdiga klänningarna till brukschefernas fruar. En gång fick jag två kronor i dricks av frun till disponenten vid Mölnbacka-Trysils fabrik i Forshaga. Gissa om jag blev stolt. Mormor fick pengarna.

Lärde mig mycket

Jag lärde mig mycket av uppväxten i Skived. Att aldrig slösa med pengar, att äta det som finns på matbordet och vara tacksam över livet.

När jag i nutid kommer i kontakt med äldre personer, som har så dåliga pensioner att de inte har råd att gå till tandläkaren, att de inte har råd att hämta ut sina mediciner, samt att de knappt har mat för dagen - då blir jag arg och ledsen.

Det är just den generationen, som mormor och mamma tillhörde och hundratusentals andra som efterhand såg till att vi i Sverige fick en allt bättre standard. I dag har en del äldre som tack för sin insats knappt mat för dagen. Politikerna kommer med alla slags undanflykter om varför det blivit så här för fattigpensionärerna. Allra värst är det för ensamstående äldre kvinnor.

Ett är säkert. Politikerna har missat det här med att skapa jämställdhet i samhället och att skapa en rättvis fördelning av pensionerna.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.