Den tillfälliga lagen om uppehållstillstånd förlängdes av riksdagen tidigare i år. Men det finns brister i lagen som ännu inte har uppmärksammats.

När flyktingvågen slogs till med full kraft hösten 2015 fanns knappast någon beredskap. Stat och kommun stod handfallna, situationen blev ohållbar. I november 2015 deklarerade regeringen att Sverige skulle lägga om migrationspolitiken. EU:s miniminivå skulle gälla.

Lagen var på många sätt ett hafsverk. Den hastades den genom departementet och kritiken var omfattande under remissrundan, men den var trots allt ett nödvändig att få igenom snabbt. Sommaren 2016 klubbades den nya lagen och omfattade alla asylsökanden som kommit till Sverige sedan hösten 2015.

Tillfälligt bristande lagstiftning kan kanske accepteras, men inom några år kommer konsekvenserna av denna att märkas. De som har beviljats uppehållstillstånd enligt den tillfälliga lagen måste ha en så kallad skyddsstatus. Det innebär att de räknas som flyktingar eller alternativt skyddsbehövande. Skyddsstatusen gäller så länge som behovet av skydd kvarstår. Så snart den återkallas, exempelvis när läget i Syrien stabiliseras, kommer det inte gå att beviljas ett nytt tillfälligt uppehållstillstånd.

Tanken med lagen är att de som har integrerats och har ett jobb som kan garantera försörjning i stället ska få permanent uppehållstillstånd. Problemet är att för det krävs en anställning med kollektivavtalsenliga villkor. Det kravet är kopierat från regelverket för arbetskraftsinvandring. Samma regler som orsakat de så kallade kompetensutvisningarna.

En tia för lite i månadslön eller fel typ av försäkring enligt kollektivavtalet kan då bli avgörande för om tidigare flyktingar får stanna eller inte. Vad händer när det visar sig att en syrisk ingenjör har tjänat några hundralappar för lite? Eller när en irakisk programmerare inte har omfattats av rätt typ av försäkring? Svaret ur rättspraxis är utvisning.

Den som varken har jobb eller skyddsbehov bör åka hem. Tillfälliga uppehållstillstånd är just tillfälliga av den anledningen. Därför är det rimligt att arbete är ett krav för permanent uppehållstillstånd. Sannolikt kommer inte majoriteten av de berörda att omfattas av kravet, då det hittills dröjt cirka åtta år innan hälften av de nyanlända kommer i arbete. Icke desto mindre är reglerna problematiska.

När den tillfälliga lagen skrevs var det med avsikten att Sverige skulle få en ny, ordnad migrationspolitik på plats tills lagen löpte ut. Så har inte skett. Först i fjol tillsattes en parlamentarisk utredning med uppdrag att ta fram en ny migrationspolitik. När exempelvis säkerhetsläget i Syrien förbättras kommer de med tillfälliga uppehållstillstånd som etablerat sig och arbetar att ansöka om permanent uppehållstillstånd. Risk finns att det inte beviljas om deras arbetsgivare inte lusläst regelverket. Dåligt lagstiftningsarbete kommer alltid att komma tillbaka och sätta någon i kläm. Det vore olyckligt om det blir de flyktingar som arbetar och försörjer sig själva.

Fredrik Hultman

Elev på SNB:s skribentskola