Att bli Polis är mer ett kall än något som bara händer. I en intervju med nyhetssajten Fplus säger dock Svensk handels säkerhetschef Per Geijer att han ser hur både kallet och stoltheten som har omgärdat polisyrket håller på att försvinna. Tyvärr talar mycket för att han har rätt.
Polis har alltid varit ett givet svar för en del barn på frågan vad de vill bli när de blir stora. Det är förståeligt. Uppbackningen och respekten från en överväldigande majoritet av befolkningen har varit solid. Man får göra något bra, nämligen ta fast bovar. Dessutom får man bära vapen och köra fort, något som man aldrig skall underskatta dragningskraften av.
Barndomsbilder av olika yrken skiljer sig givetvis ofta en del från verkligheten. Men i grova drag så har ändå denna uppfattning av polisyrket länge varit rätt hygglig. Så icke längre.
Respekten från allmänheten är ännu rätt bred men den är på väg utför. Det är ständigt alltfler som betraktar Polisen som ett hinder snarare än som en hjälp för att leva ett gott och samhällsbärande liv. Starkt bidragande är Polisens rättsavdelning vars aktivistiska tjänstemän har tagit till livsuppgift att medelst lögn och försåtlighet förstöra för laglydiga jägare och sportskyttar. Det finns många sådana i Sverige och räknar man in familjer, vänner och bekanta är det genast en enorm grupp där förtroendet för Polisen eroderar.
Förtroendet påverkas dock även av den allt lägre frekvensen av uppklarade brott. En omfattande, kaotisk och framför allt underfinansierad omorganisation av Polisen har bidragit, likaså den omfattande invandringen som länge tog upp stora polisresurser och som dessutom har bidragit till ökad brottslighet.
Den låga uppklaringsgraden på snart sagt alla områden innebär också att det blivit mer sällsynt att poliser faktiskt får gripa skurkar. När de väl grips är det ofta lång väntan på rättegång och även om gärningsmännen döms är de snart ute igen. Det är skadligt får såväl allmänhetens förtroende för rättsapparaten men också för de befintliga och de potentiella polisernas yrkesstolthet. Varför skall man utsätta sig för kontinuerlig fara, och det till en förhållandevis låg lön, när systemet ändå premierar de kriminella?
En annan faktor som lär spela in i rekryteringssvårigheterna är hur man uttryckt sig om dem som traditionellt sökt sig till Polisen. Inte sällan är det män av mer atletiskt snitt från städernas randområden och mindre städer runt om i landet. Nu är det dock modernt att tala om att de måste kompletteras av fler kvinnor och människor med annan härkomst. Det är inget fel med en blandad poliskår, tvärtom, men man bör välja sina ord noga så att den traditionella rekryteringsbasen inte känner sig försmådd och söker sig någon annanstans. Det har man misslyckats med.
Mycket måste förbättras för att Polisen skall bli en framtidsdröm igen. Bättre uppbackning från politiskt håll är ett måste. Inrikesminister Mikael Dambergs (S) pinsamma incident med en Instagrambild med två poliser och en beslagtagen jacka är talande för Socialdemokraterna. De mäktar inte med att stå upp för poliserna. Efter lite kritik tog Damberg bort bilden.
Bättre arbetsvillkor är nödvändigt för att väga upp ökade negativa aspekter av yrket. Därtill måste straffen bli längre och komma längre ned i åldrarna. Polisen skall vara konstanten, inte buset.