När politisering förstör underhållningen

Signerat
PUBLICERAD:
Om mindre en vecka är det premiär för den sista Star Wars-filmen, men jag kan inte uppbåda någon entusiasm inför det. Och då har jag varit ett stort fan ända sedan den allra första filmen kom 1977.

Egentligen är det ganska sorgligt, men jag är knappast ensam om att känna så här. Sedan Disney köpte Lucasfilm från skaparen George Lucas har filmjätten grovt misskött Star Wars. Ett av de största problemen kommer av att de med vett och vilja politiserat Star Wars, på samma sätt som gjorts på många andra ställen i Hollywood, som min andra barndomskärlek Star Trek.

Star Wars dödgrävare: JJ Abrams och Kathleen Kennedy.
Foto: Rob Grabowski/Invision/AP

När det kommer till Star Wars var jag länge mycket förlåtande, och ville till en början inte se alla fel och brister. Det är en naturlig reaktion när det gäller något som varit med en sedan barnsben. Man vill ju gilla Star Wars. Först i efterhand har besvikelsen kommit, när jag hunnit tänka till och reflektera mer bortom hur coolt det var att se Luke Skywalker, robotar och stormtrupper igen.

Det som förpestat mycket av det nya Star Wars är samma sak som drabbat resten av kultur- och samhällsdebatten i västvärlden – identitetspolitik. Istället för att berätta bra historier med väl utvecklade karaktärer så har man koncentrerat sig på att skriva publiken på näsan när det gäller "social rättvisa", att visa att man är "woke", för att låna ett engelskt uttryck som det inte finns någon bra översättning av.

Det blir viktigare att visa upp inkludering, representation, mångfald, och så vidare, på ett oerhört ytligt och konstlat sätt än att berätta en bra historia. Detta samtidigt som man förringar och bryter ned manliga karaktärer. "Starka" kvinnliga karaktärer blir olidligt perfekta, utan djup, och de får för allt i världen inte visa några svagheter eller vara beroende av någon man. De blir vad man kallar en "Mary Sue". I Star Wars har det tydligast visat det sig i Rey, som jag från början hyste mycket hopp om. Men som karaktär är hon dessvärre tämligen ointressant. Hon behövde ingen träning, utan var bara bäst på allt från början.

Rian Johnson och Mark Hamill diskuterar The Last Jedi.
Foto: Jack Plunkett/Invision/AP

Efter den första filmen i fortsättningstrilogin, The Force Awakens, regisserad av JJ Abrams, fanns det förhoppningar om att det kunde bli något, även om filmen var en mycket lat och trött kopia av den allra första Star Wars-filmen. Nästa film, The Last Jedi, regisserad av Rian Johnson, spårade dock ur fullständigt. Rollfigurerna blev karikatyrer, och handlingen obegriplig när Johnson medvetet ville "undergräva förväntningarna".

Den gamle jedihjälten Luke Skywalker hade blivit en bitter eremit, som skydde Kraften, ville mörda sin systerson och smet undan ansvar. Skådespelaren Mark Hamill kände inte igen sig och sade att det enda sätt han kunde uppträda var att låtsas att han var "Jake" Skywalker, inte Luke. Allt för att lyfta fram hur fantastisk Rey var. En annan manlig karaktär, Poe, förvandlades till ett uppstudsigt brushuvud full av "toxisk maskulinitet" som fick läxas upp av viceamiral Genusstudier… förlåt, Holdo. Och Finn, en deserterad stormsoldat, blev mest ett driftkucku. Allt för att lyfta upp de kvinnliga karaktärerna.

En hjälte måste förtjäna sin status, göra sina misstag och lära sig av dem. Som Luke gjorde i den mytologiska "hjältens resa" som Joseph Campbell skrev om och som inspirerade George Lucas. Och en hjälte kan komma i vilken skepnad, kön, storlek, färg som helst.

Så har Kathleen Kennedy, chefen för Lucasfilm, förvandlat Star Wars, men många fans reagerade negativt på vad som skett. Nästföljande fristående film, Solo, floppade mycket på grund av besvikelsen efter The Last Jedi. Men den allvarligaste skadan var hur Lucasfilm reagerade på kritiken. Missnöjda fans, som börjat kalla sig The Fandom Menace, fick höra av företrädare och apologeter att de bara var intoleranta kvinnohatande rasister (och en mängd andra epitet) för att de inte gillade filmerna. Känns det igen?

Men kritikerna vänder sig inte mot vare sig kvinnliga karaktärer eller mångfald. Då hade de aldrig blivit fans från början. De vänder sig mot dåligt utvecklade karaktärer och undermåligt historieberättande. Star Wars vimlar till exempel av kvinnliga karaktärer som är enormt uppskattade av snart sagt alla – prinsessan Leia, Padmé, Mara Jade, Ahsoka, Hera, Sabine för att nämna några. Att klistra epitet misogyn på kritiker hjälper knappast. Polariseringen tilltar i det identitetspolitiska kulturkriget.

Allt som läckt ut om den sista filmen The Rise of Skywalker tyder på att den kommer att vara en katastrof, med omtagningar och omklippningar tills för bara veckor sedan för att få till en någorlunda sammanhängande avslutning. Frågan är om den kommer att ta död på Star Wars, i alla fall på vita duken.

Hoppet står snarare till tv-serien The Mandalorian, som hyllats vitt och brett, men som tyvärr inte kommer till Sverige och större delen av Europa förrän till våren. Dess skapare Dave Filoni och Jon Favreau förstår sig till skillnad från Kathleen Kennedy på Star Wars, och respekterar fansen. Och håller identitetspolitiken borta. Det finns trots allt ett nytt hopp!

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.