Martha, 28, grisbonde: "Grisarna är smarta, sociala och väldigt nyfikna"

När Martha Elfström gjorde lantbrukspraktik var hon hos en grisbonde. Efter praktiken sa hon till sig själv: aldrig mer grisar.

– Jag tyckte de var stora och läskiga. Och dessutom luktade de.

Man ska aldrig säga aldrig. Nu är Martha, 28 år, grisbonde med 300 suggor på gården norr om Väse.

För drygt ett år sedan köpte Martha Truvegården tillsammans med bröderna Peter och Ola Berg, grisbönder i Ölme. De tre äger lika stora delar av verksamheten. Martha bor på gården.

Med köpet av Truve har de säkrat hela produktionskedjan. Martha föder upp smågrisarna vid Truvegården och levererar dem sedan vidare till bröderna Bergs i Ölme där de så småningom blir slaktgrisar.

I början av nästa år är Truve i full grisproduktion.

– Mitt jobb är att se till så att grisarna mår bra.

– Grisarna är smarta, sociala djur och väldigt nyfikna. Det sägs att de är renliga av sig, men det vet jag inte om jag riktigt håller med om, skrattar Martha.

Truvegården har en lång tradition som grisgård.

Martha har jobbat på flera grisgårdar tidigare, bland annat just vid Truve. Det var när hon jobbade extra hos bröderna Berg i Ölme som hon erbjöds att gå in som partner när Truve skulle köpas.

Då hade egentligen Martha andra planer. Hon utbildade sig till hovslagare vid hovslagarskolan i Skara. Från början var utbildningen 2-årig men när Martha återkom till den efter barnafödande hade den blivit 3-årig. Just nu har hon praktik som hovslagare i Kristinehamn. I början av nästa år tar hon sin examen och blir då av Jordbruksverket godkänd hovslagare.

– Men jag har ingen tanke på att jobba heltid med det. Det är för fysiskt krävande. Rygg och axlar tar stryk. Jag har tänkt mig att ägna det lite tid vid sidan av ordinarie jobbet som grisbonde. Det verkar inte vara svårt att få jobb. Hovslagarna har hur mycket som helst att göra.

Grisarna är Marthas daglig levebröd men det är hästarna hon älskar framför alla andra djur.

Målet för gården är att nå upp i en produktion av 5400 smågrisar om året.

När en gris säljs vidare till gården i Ölme får Martha i nuläget 700 kronor per styck. Då väger grisarna runt 25-30 kilo. När de sedan växt till sig runt 90 kilo i Ölme slaktas de.

Suggorna hos Martha väger som mest 250 kilo. De kan få allt mellan 4 och 28 smågrisar per kull. Suggorna får två till tre kullar per år.

Får en sugga många kultingar, upp mot 20, flyttar man över en del till suggor som har färre. Det vanligaste är att man har mellan 11 och 14 kultingar per sugga.

Truvegrisarna bor alla inomhus året runt. De är aldrig ute.

– Vi har inte tillräckligt med mark på gården för det, förklarar Martha.

Hur är det då med doften från grisarna, luktar de bättre nu än förr?

– Man vänjer sig, skrattar Martha.

Det märks att Martha månar om sina grisar. Omsorgen är viktig för att de ska må bra och växa till sig. Men det är tufft att vara grisbonde.

– Jag gillar jobbet även om det är ganska dålig arbetsmiljö, med allt damm och att det är ganska så slitsamt för kroppen.

Hon må vara grisbonde men äter själv inte mycket griskött.

– Det är godare med nötkött, säger hon.

Debatten om köttproduktionens miljöpåverkan har förstås inte undgått Martha.

Miljöpåverkan från grisköttet är dock mindre än för nötköttet. Nötkött orsakar 23-39 kg växthusgaser per kilo, grisköttet 5-8 kg och kyckling 2-3 kg, enligt Livsmedelsverket.

Djurproduktion står för nästan 15 procent av världens totala utsläpp av växthusgaser.

– Det är värre för klimatet om man äter grönsaker som flygs in från andra delar av världen än om man äter närproducerat kött. Oavsett vad man äter ska man äta svenskt som inte fraktats långa vägar, tycker Martha Elfström.

Något som oroar Martha är besök från djurrättsaktivister. Tidigare ägare av Truvegården har haft påhälsning.

För en vecka sedan publicerade Djurrättsalliansen filmer från svingårdar runt om i Sverige som visar på brister i djurhållningen.