Kärnfull energimarkering

Ledare
PUBLICERAD:
Mer kärnkraft behövs.
Foto: Adam Ihse/TT
Energiöverenskommelsen har fallit. När bara tre av riksdagens åtta partier står bakom den så existerar den i praktiken inte. Det är konsekvenserna av att Moderaterna och Kristdemokraterna nu lämnat den på grund av regeringens ovilja att förutsättningslöst diskutera den framtida energipolitiken.

Det föll på kärnkraften, igen. Sedan tidigare stod Liberalerna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet utanför energiöverenskommelsen, även om de senare gjorde det av andra anledningar än just kärnkraftsvurm. Och nu har alltså även M och KD tröttnat. Sedan i våras har de velat ändra målsättningen att Sverige skall ha förnybar energi till fossilfri, just för att få med kärnkraften i mixen. Det räckte inte.

För mindre än två veckor sedan så satte de hårt mot hårt och krävde att regeringen kallade samtliga partier till förnyade samtal om energipolitiken, för att nå en ny överenskommelse. Bland ingångsvärdena fanns just ett nytt mål om fossilfri energi, samt att livstidsförlänga befintlig kärnkraft och att skapa möjligheter för att bygga nu kärnkraft.

Profetiskt nog slocknade ljuset då under presskonferensen, ett förebud om att regeringen genom energiminister Anders Ygeman (S) sedan gjorde tummen ned för nya diskussioner. Efter det återstod det inte så mycket för M och KD att göra än att ge det besked som gavs i går – nämligen att de lämnar den energiöverenskommelse som överlevt sig själv. Och ärligt talat var den svajig redan när den ingicks 2016 just på grund av tassandet kring het gröt när det gäller kärnkraften.

Men så går det när man prompt envisas med att ha med Miljöpartiet och Centern, som ju inte direkt är några kärnkraftsvänner. Det är otroligt att dessa småpartier i decennier har tillåtits att hålla svensk energipolitik som gisslan. Såväl Socialdemokraterna, särskilt dess industrifackliga gren, som den breda borgerligheten, vill ha kärnkraft, men de respektive blocken har tvingats ta hänsyn till de mindre partierna, trots att det egentligen borde finnas en majoritet för en sund energipolitik som inkluderar kärnkraften.

En bred energipolitisk överenskommelse borde ha kunnat slutas mellan S, M, KD, L och SD och ge den trygghet och förutsägbarhet som krävs. Men det lär väl inte hända. M, KD och i viss mån L behöver förvisso inte längre bry sig om vad C tycker i frågan, men S är av rent maktpolitiska skäl piskade att ta hänsyn till numera inte bara MP utan också C. Och det blir Sverige som får lida.

När de allra flesta är eniga om att det kommer att behövs betydligt mer elektricitet i framtiden, i takt med att elektrifieringen av transportsektorn tilltar (experter talar om en 60-procentig ökning), så behövs det stabila kraftslag som kan leverera den. Och då krävs det kärnkraft. Det kan aldrig så kallade förnybara energikällor täcka upp. Den geografiska snedfördelningen av energiresurser gör också att effektbrist hotar när det blir kallt och vindstilla.

Redan i dag så hindras stora företagsetableringar och investeringar av att det inte går att garantera pålitliga elleveranser i bland annat Malmö (Pågen) och Gävle (Microsoft). Det är bara en föraning vad som väntar om ingenting görs.

Nu när energiöverenskommelsen fallit så borde S ta chansen att skapa en bred majoritet i riksdagen för en sund, framtidsinriktad och kärnfull energipolitik. Dessvärre är signalerna från det hållet snarare en härdsmälta.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.