Vänsterpartiet har länge och med goda skäl ansetts varit dörrmatta åt Socialdemokraterna. Senast visade man det när man trots alla högljudda protester till sist accepterade att Löfvenregeringen fick fortsätta och därmed också den januariöverenskommelse (Jöken) mellan den, Centerpartiet och Liberalerna som dels tog bort Vänsterns eget inflytande och dels tvingade regeringen att på flera områden föra borgerlig politik.

Ett av dessa områden rör en radikal omstöpning och privatisering av Arbetsförmedlingen som främst drivs på i nyliberal nit av Centerpartiet. Det är detta som Vänstern kraftigt motsätter sig, dessutom inte helt utan goda skäl. Det är för att stoppa den reformen som man nu vill väcka misstroende mot det ansvariga statsrådet, trots att Eva Normark (S) är ny på posten och knappast har haft särskilt mycket med den att göra. Detta är dock det enda sätt som en riksdagsmajoritet har att bryta upp den järnaxel som januaripartierna utgör.

Och nu vill alltså partiledaren Jonas Sjöstedt visa att man inte bara är musen som röt. Till saken hör dock att han inte på eget bevåg kan väcka misstroende. För det krävs det 35 röster och V har bara 28 ledamöter. Alltså måste de vackert vänta på att Moderaterna eller Sverigedemokraterna gör det. I praktiken har man tydligen enats om att V och M tillsammans skall lämna in misstroendet, om det nu går så långt.

För målet är egentligen inte att avsätta den stackars Eva Nordmark. Målet är att förändra politiken när det gäller Arbetsförmedlingen. Misstroendehotet blir medlet och där har V lite andra ingångar än M, KD och SD. V vill stoppa privatiseringen, medan de andra vill skynda mer långsamt och göra det på rätt sätt, och inte hasta igenom en reform som skulle öppna för en mängd lycksökare och andra oanade konsekvenser.

Socialdemokraterna har genom sin gruppledare i riksdagen, Annelie Karlsson, hotat med att det kan bli nyval, medan statsminister Stefan Löfven varit mer försiktig. Även C och L har uttryckt en vilja att föra samtal om reformen. Under de kommande dagarna lär vi bli varse om hur dessa samtal har förflutit. Det räcker ju att komma överens med bara något extra parti för att ett misstroende skulle falla.

Å andra sidan kan regeringen inte göra för mycket våld på reformen eftersom den är ett av paradnumren i Jöken, och genomförande av dess 73 punkter är varpå hela regeringsmakten vilar. Blir det för stora förändringar så kan C börja klaga och kräva omförhandlingar och då är plötsligt hela bygget i fara.

Detta visar med all önskvärd tydlighet på vilken lösan sand Jöken och Löfvenregeringen vilar på. De har faktiskt inte en riksdagsmajoritet bakom sig och kan inte agera som om den hade det. Ytterst är det riksdagen som bestämmer om den kan tolerera en regering och acceptera dess förda politik.

En betydligt elegantare, men också osäkrare, lösning vore en ren minoritetsregering som sökte stöd för olika förslag med hoppande majoriteter i riksdagen. Då slapp alldeles för många partier göra våld på sina samveten och till på köpet skulle det bli en politik mer i genklang med den folkvilja som riksdagens sammansättning är ett uttryck för.