Någonting har hänt landet där pojken och hans far vandrar. De vandrar bland döda träd och mumifierade människor, bland ruinerna av urblåsta hus, hungriga går de genom ödelagda städer. Och överallt denna grå aska, kringflygande aska i den unkna luften, aska i lager på lager på marken.
Det är ett i stort sett öde land där rester av mänskligheten - de onda - gått in i kannibalism och jagar varandra och alla andra överlevande. Även de goda, de som likt pojken och hans far bär på "elden", det som kanske är en tro på räddning och framtid trots att världen har gått under och allt levande tycks vara räddningslöst förlorat.
Den amerikanske författaren Cormac McCarthys mörka roman "Vägen" (svensk översättning av Thomas Preis) besvarar inte tydligt och klart den fråga de flesta läsare ställer sig: Varför har pojken och hans far tvingats ut på vägarna, på flykt undan de onda, varför vandrar far och son västerut mot havet?
Kanske är det för att landet, mänskligheten, civilisationen, allt levande har gått under i ett kärnvapenkrig. Det är en förklaring som verkar rimlig. Ett krig har startat, pågått en kort tid, avslutats och med detta har också allt ödelagts. Djurliv och växtlighet har dött ut på grund av en "nukleär vinter": Askan från kärnexplosionerna har utestängt solljuset och drivit världen in i även en biologisk katastrof.
En "hopplös" bok, kanske...
Cormac McCarthys dystopiska roman från 2006 är inte det enda skönlitterära verk som beskriver en tid efter en global och sannolikt slutgiltig förstörelse. Men den nu 86-årige författarens postapokalyptiska - och i en viss mening hopplösa - bok överträffar mycket inom den litterära genre där man hittar beskrivningar av en dömd värld och dess människospillror.
Här finns inte det trots-allt-hopp som Ray Bradbury verkar tro på i "Fahrenheit 451": Bokmänniskor går omkring i skogarna och högläser inlärda litterära verk utantill. Kriget kommer och går och man anar en ändå ny och bättre värld. Nästan ett slags "renande" krig.
Inte ens Nevil Shutes berömda undergångsskildring "På stranden" kan mäta sig med Cormac McCarthys sorgespel. I "På stranden" är allting på väg att ta slut. Obönhörligt, varken kärlek eller barns lekar, varken hopp eller tro hindrar den radioaktiva smittan från atomkriget på norra halvklotet att nå den sista rena utposten, Australien. Den boken skrevs av Nevil Shute när kalla kriget och kapprustningen gastkramade det sena 50-talets värld. Undergångstron var stark och global. Som om den mänskliga civilisationen var beredd att begå självmord.
De onda Mad Max-figurerna
Till skillnad från "På stranden" tillåter inte McCarthys "Vägen" att människan utplånas medan hon betraktar solnedgången över Stilla havet och läppjar på en god drink.
Cormac McCarthy höljer världen efter kärnvapenkriget i gråbrun och giftig rök, i aska och smuts. Där går en liten pojke och hans far fram klädda i trasiga kläder och dragande en varuhusvagn - författarens ironi är övertydlig! - och försöker överleva, hålla sig undan människoätarna, ett slags Mad Max-artade figurer som driver omkring i de öde landet: De onda, de som inte likt far och son bär på "elden", människor som katastrofen har berövat moral och humanitet, tro, hopp och människokärlek.
Grå-poetisk
Cormac McCarthy är en av vår tids största amerikanska författare. Han nämns inte sällan i samma andetag som Thomas Pynchon och Don DeLillo, i likhet med McCarthy stora ordkonstnärer vilkas böcker har en sällsam förmåga att förvandla en läsande människas tänkande och syn på världen.
Cormac McCarthy, tillbakadragen, sällan intervjuad, påtagligt sluten om sitt författarskaps innersta, är inte litterärt banbrytande som Pynchon, inte heller politiskt lika intressant som DeLillo. Ändå är Cormac McCarthy ("No country for old men", "Alla dessa vackra hästar", "Blood Meridian") en författare som kan, med sitt speciella och mycket uttrycksfulla språk, engagera som få andra författare i vår samtid. Och som ingen nu levande romanförfattare har han lyckats ge en oöverträffat grå-poetisk - men inte vacker - och realistisk, stundtals fasansfull skildring av följderna av en total katastrof. Märk väl, en sannolikt människoframkallad katastrof, troligtvis resultatet av kärnvapenrustning och maktspel.
Hoppet i det hopplösa
Det som gör "Vägen" till en av modern amerikansk litteraturs största verk är detta: Realismen, tecknad i den mycket speciella gråskala som erbjuds av askan efter ett krig.
Samtidigt är det som om romanen trots allt inte ger upp. Slutscenerna på stranden till det hav dit pojken och hans döende far når är bland det starkaste i boken. Pojkens far ligger död i sanden. Ingenting tyder på att pojken kommer att klara sig utan sin far.
Men därborta bland sanddynerna kommer några, ett par vuxna och ett barn och en hund. Är detta de onda? Eller kanske de också vill överleva för att kunna bära "elden" och tro på en godare, en bättre värld.
Cormac McCarthys svar på den frågan inger hopp vid läsningen av en annars hopp-lös dystopi.