Prata aldrig om aldrig, speciellt när det handlar om återföreningar.
Först var det At the Gates som 2008 smög igång med lite spelningar. Sedan utökades turnéplanen, At war with reality landade på skivdiskarna och nu är Göteborgsdödsarna en rullande maskin.
Nöjesfabriken 27 december 2013, Blood rapture tystnar, Vomitory, Värmlands ståtliga death metal-slagskepp finns inte mer. Det här är slutet, ett vackert farväl – trodde vi. Efter ett hektiskt turnéår står de åter igen på samma scen där de en gång försökte sluta för sex år sedan. Gitarristen Peter Östlund sammanfattar det tydligt efter subtilt svängiga öppningslåten The voyage: ”Det går inte att lita på folk längre…” Å tur är väl det. Vomitory var länge ett underskattat death metal-band som inte fick det utrymme som de förtjänade trots en gedigen diskografi.
Återföreningen har skapat nya förutsättningar och värmlänningarna har i death metal-kretsar blivit en eftertraktad snackis. Det märks att de spelar mycket, vilket monster. Lite äldre, lite smartare och lite mer rutinerade har kvartetten tagit sitt konstnärliga kaoskulturuttryck till nästa nivå. Det lyser självförtroende och spelglädje. Energin smittar och jag säger bara Revelation nausea, Terrorize Brutalize Sodomize, Serpents och Chaos Fury, Klass – nu kör vi vidare gubbar.
Vomitory: "Vi har lärt oss att aldrig säga aldrig"At the Gates har inte samma kompromisslösa ångvältseffekt som värmlänningarna, men de kör över sin publik på ett mer förförande manér. Samma ärrade rutin som kollegorna och samma kompetenta smarthet att förvalta sin växande låtskatt.
Att Slaughter of the soul är en av världens bästa plattor kan nog de flesta med lite insikt nicka instämmande till, men via stabila comebackalbumet At war with reality har de nu släppt To drink from the night itself. Ett album som inte slutar växa och när låtarna framförs live stärks beroendeeffekten ytterligare.
Sen går det aldrig att skriva om At the Gates utan att nämna härföraren Tompa Lindberg som sprudlar karisma och vars otroliga närvaro och entusiasm gör det omöjligt att inte snärjas och fascineras. Varje jävla gång.
Ska jag nämna låtar så väljer jag att räkna upp extranumren från start till mål: Suicide nation, The book of sand (the abomination), Kingdom gone, Blinded by fear och The night eternal. Lägg in den serien på er Spotifylista så förstår ni. Världsklass – när musik kommunicerar rakt till hjärtat.
! Avskum-tisha Tompa! Snygg passning till Lusasken och den lokala fin-punk-kulturen, mer sånt.
? Ni kan väl inte sluta nästa år Vomitory? Får jag önska nytt material?