Med imponerande bildminne och fascination för lokalhistoria

Det är inte alla städer som ens har ett samlat arkiv med foton från förr. I Kristinehamn finns det minst två. Ett är förstås Bildarkivet, och det andra finns inne i arkivassistenten Gunnar Gustafssons huvud.

Efter snart 47 år i arbetslivet varav 26 på Bildarkivet närmar sig pensionen för Gunnar.

– Jag tycker att jag har gjort mitt, säger han.

Året var 1973 när den 17 år gamla Gunnar Gustafsson först prövade sina vingar i arbetslivet. Det blev några år på Kristinehamnsföretaget Jonsson metall, innan han utbildade sig till svetsare och hamnade på Bygg och transport. Även det var ett lokalt företag, och där stannade Gunnar i 17 år, tills dess att företaget lades ned 1993.

Då började Gunnar Gustafsson arbeta på Bildarkivet, som på den tiden hade sina lokaler på Fabriksgatan. Hans titel blev arkivassistent, och det är den fortfarande.

– Men jag vet inte vem jag assisterar. Jag har aldrig assisterat någon. Jag är väl assistent åt mig själv i så fall, säger Gunnar.

På den tiden bestod arbetsuppgifterna till stor del av mörkrumsarbete. Där förvandlades negativ till bilder.

– Jag stod i mörkret hela tiden, fram tills att det digitala kom, som jag var en stor motståndare av till en början. Jag tycker det är roligt med det analoga, det blir mer verkligt. I mörkrummet var det så att om negativet var dåligt så blev bilden därefter. Idag kan jag sitta i datorn och plocka bort och lägga till, berättar Gunnar.

Gunnar är född och uppvuxen i Kristinehamn och har så länge han kan minnas varit intresserad av lokalhistoria. Det är främst bilder på gamla miljöer och byggnader som får hans hjärta att klappa hårdare. Han vill inte framstå som skrytsam, men det är ett faktum att han sitter inne på ovärderlig kunskap på området:

– Jag vet vartenda hus som finns i Kristinehamn, även de som är borta.

I Bildarkivet finns ungefär 550 000 bilder.

– Det låter konstigt men det mesta av det har jag i huvudet, säger Gunnar.

Flyttat och vuxit

Bildarkivet startade 1964 i en gammal skola på Norra hamngatan. Sedan dess har det flyttat flera gånger, först till Rådhusets annex, sedan till Albin motors gamla kontor som låg vid stora Coop, sedan till Fabriksgatan där Gunnar kom in i bilden, sedan till Marieberg och slutligen till Wahlundsgården för några år sedan. Arkivet har också vuxit och många fotografer och kristinehamnare har lämnat in bilder.

– Det är långt ifrån alla städer som har ett bildarkiv. Många gånger har länsmuseerna samlingar men de är inte lika tillgängliga. Här är det tillgängligt för allmänheten. Det är en bra grej, det kostar ju ingenting. Det enda som kostar några kronor är kopior, säger Gunnar.

När Bildarkivet slogs samman med Kristinehamns historiska museum började man samarbeta genom miniutställningar med bilder från Kristinehamn förr i tiden. Innan dess höll Bildarkivet oftare utställningar i egen regi.

Gunnar berättar att utställningarna alltid har varit lyckade.

– Jag tror inte att vi har haft någon utställning som inte har gett något. Kristinehamnarna är väldigt glada i att se sig själva. Jag minns framförallt när vi gjorde den första skolutställningen i Rådhuset, då kom det så mycket folk. Jag hade glömt kameran och åkte hem för att hämta den, och när jag kom tillbaka höll jag på att inte komma in. Det var så otroligt så det går inte att beskriva i ord, säger han.

I vinter kommer en miniutställning på Historiska att tillägnas Gunnar. Det blir hans avskedsutställning. Till den kommer han att plocka ut sina favoritbilder ur arkivet.

– Det blir lite diafärgbilder som jag tycker är intressanta. Jag ska ta med sådant som jag själv skulle vilja gå och titta på.

En av favoritbilderna föreställer ett par "bikupor" som stod på Tegelslagaregatan tills de revs 1921.

– Tänk om de hade funnits kvar idag, vilken attraktion. Det var en biodlingsindustri som försörjde större delen av Mellansverige med honung vad jag har hört, berättar Gunnar.

Glad att kunna hjälpa

Under Gunnars 26 år på Bildarkivet har han hjälpt många att hitta sina favoritbilder. Även om det ibland kan kännas som att leta efter en nål i en höstack går det ofta att vaska fram dokumentation om en särskild gata, byggnad eller till och med person. Och när någon kommer in med en riktigt svår förfrågan reagerar inte Gunnar med uppgivenhet – snarare tvärtom:

– Med entusiasm! Det tycker jag är jätteroligt. Det finns ingenting jag tycker är så roligt som när någon går härifrån och har fått allt vad den drömt om när det gäller information.

Men vissa gånger är det förstås så att det inte finns några sparade bilder på just det personen söker.

– En del blir ledsna då, och då blir jag ledsen att jag inte har kunnat hjälpa. Vissa hus finns det hur mycket bilder som helst på och andra finns det inte en enda, säger Gunnar.

Många är de kristinehamnare som genom Gunnars hjälp har fått fram bilder.

– Jag har fått ta emot bildbeställningar på Maxi och allt möjligt, men nu är det färdigt med det.

Ja, nu är det färdigt med det. För i slutet av november går Gunnar alltså i pension, tio månader innan sin 65-årsdag. Han beskriver hur han känner sig klar med arbetslivet.

– Jag har jobbat sedan jag var 17 år, jag tycker jag har gjort mitt. Jag tror det kommer bli bra.

Känns det inte vemodigt alls?

– Nej, jag tycker det ska bli gôtt. Jag tycker faktiskt det.

En hundvalp är beställd

På frågan om vad Gunnar har för planer för sina lediga dagar svarar han att han har haft en farhåga om att bli uttråkad. Hans fru har några år kvar innan hon kan gå i pension och han vill inte känna sig ensam.

– Jag har varit livrädd att bli liggandes på sängen. Så jag har beställt en hund som kommer samma dag som pensionen. Vi ska väl befinna oss i skogen, mestadels, säger han.

När inte Gunnar går långa skogspromenader med den nya schäfervalpen finns det gott om andra saker för honom att göra. Det står klart efter att han har berättat lite mer om sitt liv och sina intressen.

– Jag har ett stort intresse i motorcyklar, jag har flera egna. Så de hoppas jag ha mer tid för nu, jag ska sitta där nere i källaren och putsa dem. Och så har jag ett stort hus och en trädgård som kräver sitt. Och tre katter. Det svåraste blir väl att få allt att gå ihop med den lilla pensionen, säger han lättsamt.

"Jag är mer slarvig jag"

Kvar på Bildarkivet blir Gunnars mångåriga kollega Ulla Lindalen, som faktiskt har varit där ännu längre än Gunnar själv. Hon kommer att hålla ställningarna utmärkt i arkivet, det är Gunnar övertygad om.

– Ulla har ett imponerande ordningssinne. Det finns nog ingen som är så ordningsam. Jag är mer slarvig jag, säger han.

Är du verkligen slarvig, du som jobbat så länge i arkiv och har så bra minne?

– Jag har inget ordningssinne! Jag är en knepig människa på det viset, sådant jag är intresserad av fastnar och sådant jag inte är intresserad av bara försvinner. Vi har kompletterat varandra bra, svarar Gunnar.

Ulla Lindalen kommer inte att arbeta ensam i fortsättningen. Gunnars tjänst ska nämligen inte försvinna, utan man letar efter en ersättare.

Och Gunnar hoppas och tror att kommunen kommer att värna om Bildarkivet så att det får leva vidare och utvecklas i all framtid.