Från litterärt geni till framgångsrik

Redan som tonåring var Jan Guillou inställd på att bli författare och han blev tidigt ett litterärt geni. Om detta och mycket mer berättade han för publiken i Stora galejan i Storfors Folkets hus.

– Jag ville bli en fin författare, det vill säga en författare som inte har några läsare, inleder Jan Guillou sitt föredrag.

Det bästa sättet var att härma samtida fransk litteratur. Det var böcker som saknade både handling och huvudpersoner. Georges Simenon var en företrädare för denna litteratur.

– Han kunde skriva meningar som var två och en halv sida. Det lärde jag mig, berättar Jan Guillou.

Allt kunde ha tagit en ände med förskräckelse, det vill säga; han kunde ha blivit utgiven. Men det gick bra, han blev refuserad och berättar målande hur han kallade en förläggare på Bonniers för gubbjävel när denne inte ville skriva kontrakt med honom.

– 20 år senare träffades vi igen och jag påminde honom om att han sagt att han kanske skulle köpa ut mig om jag blev utgiven någon annanstans, men insåg att det kanske skulle bli lite för dyrt.

Då var Jan Guillou en etablerad författare med Coq Rouge-serien i full produktion.

Märkesåret 1968

1968 blev ett märkesår för många. Inte minst för en kommunist som Jan Guillou. Han återger hur han som medlem i Socialistiska jurister vid Stockholms universitet hjälpte Vietnamrörelsen att avslöja att det var telefonavlyssnade. En anekdot han även återger nästan ordagrant i boken 1968, men då med Eric Letang och Erik Ponti i huvudrollerna.

Det var då han blev intresserad av spionage och började plugga spioneri:

– Vi läste allt från tsarens spioner till KGB och sedan MI6 och CIA. Jag fick mycket nördkunskap.

Men det blev inledningsvis avslöjande journalistik för Jan Guillous del. Han var så duktig på det att han belönades med fängelse.

– Fängelse är bra om man vill läsa böcker. Jag önskar er alla en två månaders volta på kåken för att hinna läsa i kapp, säger han.

I fängelset fick han upp ögonen för deckare. Han läste Sjöwall-Wahlöös böcker om Martin Beck.

– Då upptäckte jag att de kunde få ut VPK-propaganda i sina böcker. De hade knäckt koden och jag insåg att jag kunde göra samma sak. Inte med poliser, det var upptaget, men med spioner. Mina nördkunskaper kunde komma till användning.

Cog Rouge dröjde

Redan under fängelsetiden hade han idén klar för sig. Men det dröjde till 1980-talet innan han började skriva böckerna om Carl Gustaf Gilbert Hamilton.

– Och tur var väl det. Under 1970-talet hände ingenting, men under 80-talet hände allt med murens fall, Sovjetunionens kollaps och slutet på det kalla kriget. Omvärlden stod för ett skådespel som gav grund till många historier.

Sedan följde böcker om korstågen, Arn-sviten, och terrorism, de senare böckerna om Hamilton.

Under en promenad väckte hustrun Ann-Marie Skarp en tanke om att skriva en släktkrönika om 1900-talet. Jan Guillou gick inte igång på idén som han ansåg omöjlig att förverkliga, men så tänkte han om. Det gällde bara att klara av de hinder som fanns. Hur skulle han tackla dels första världskriget och dels Tyskland?

– Första världskriget löste jag genom att förlägga handlingen till Östafrika och Tyskland genom att låta de norska bröderna gifta sig med tyska överklasskvinnor.

Saken var biff och det var dags att börja skriva. Krönikan spänner över tre generationer, vilka Jan Guillou beskriver som förvärvaren, ärvaren och fördärvaren. Av tio planerade romaner återstår en.

Ondskan var utskälld

Så långt kommen i sitt föredrag bjuder han in till en frågestund som direkt börjar med att han bli överbevisad om att ha varit i Storfors tidigare.

– Jaha, bombad efter 20 sekunder, det här börjar ju bra, skrattar han.

I mitten på 90-talet var han inbjuden att tala på Lundsbergs skola, som ju ligger i Storfors kommun. Givetvis var det boken Ondskan som spelade in.

– Jag gick på den tuffare internatskolan Solbacka, vi betraktade lundsbergarna som bortklemade och mesiga, säger han.

Ondskan är hans mest utskällda bok. När den kom alltså. Idag är den hyllad och den prisades som årets översatta roman i Frankrike när den släpptes där.

Framgången har sitt pris. Jan Guillou skattar bort ungefär 75 procent av sina intäkter, men han har inga problem med det. Snarare tvärtom. Han har svårt att förstå resonemanget om att sänkt skatt till höginkomsttagare gör dem mer effektiva, medan mer pengar till låginkomsttagare gör dem latare.