Novemberkvällen är grå och blöt och som gjord för Lars Winnerbäcks vemodiga och varma sånger. Exakt på utsatt tid kliver han upp på scenen i Löfbergs Arena med den givna öppningslåten Jag tror jag hittar hem från nya skivan och sen följer en kväll som delvis är förutsägbar men också kryddas med några överraskningar.
Winnerbäck växlar mellan sina två lägen; melankoliska ballader och habil arenarock, och det med blandad framgång. Han får kanske inte riktigt till Skulle aldrig hända oss, trots att det är en av höjdpunkterna på nya skivan, medan versionen av Hur och vem och vad tvärtom överträffar skivans med råge.
Winnerbäck sjunger bra och bandet förtjänar att nämnas, med Jerker Odelholm, Therese Johansson, Staffan Johansson, Carl Ekerstam, Thomas Hallonsten och det stora utropstecknet Jonna Löfgren på energiska trummor.
Skicklig hantverkare
Det är stadgat, tryggt och hemtamt men alltid smart och ibland undrar jag om han kanske till och med är en alltför skicklig hantverkare för sitt eget bästa, som i Hymn, ett kompetent försök i Thåströms anda som till slut ändå inte riktigt lyfter ur mallen.
Å andra sidan kommer de där ögonblicken när allting faller på plats, som i en sylvass En tätort på en slätt och en tung Granit och morän.
Ett par högoddsare, i alla fall för mig, är Måste vara två från Kom och Där elden falnar (men fortfarande glöder) men annars får vi låtarna som väl de flesta i ärlighetens namn har kommit för att höra, som Elden, Åt samma håll och Elegi. Trots Winnerbäcks rätt begränsade mellansnack har han hela tiden publiken i sin hand och han behöver bara le lite snett för att jublet ska stiga mot taket.
Välregisserat
Det är en snygg och välregisserad tillställning med effektiva projiceringar på bildskärmarna. Ibland blir det lite stumt och autopilot och precis som på de senaste skivorna känns det som att det finns mycket mer att ta av, men som inte riktigt kommer fram.
Först i extranumren lyfter det rejält i en vacker Söndermarken, Kom ihåg mig, kvällens största allsång i Hugger i sten och en uppsluppen Solen i ögonen. Efter två timmar är det slut och Winnerbäck kan summera ännu en bra dag på jobbet.