Ibland funderar jag över vad hemligheten med Lars Winnerbäck är och hur han kan vara så omtyckt i så många olika läger. Vi har visserligen aldrig blivit “Lasse” med varandra, men eftersom jag umgåtts med honom i över tjugo år har jag haft tid att tänka. Mitt första möte var förresten så starkt att jag rent av kommer ihåg var jag befann mig; det var utanför bensinstationen hemma i bruksorten och bilradion spelade “Gråa dagar”, som hade flytet, melodin och djupet som jag så lätt faller för.
Sedan dess har jag sett honom några gånger, första gången var på den nu insomnade nattklubben Jäger i Karlstad. Det var en svettig och stökig tillställning vill jag minnas och han gjorde bland annat en svensk version av Bob Dylans “Like a rolling stone” och jag tyckte att det nästan var arrogant av en 24-åring att ge sig på den - och dessutom fixa det.
Genom Winnerbäcks musik löper några återkommande teman; det är kärleken, uppbrott och så kärleken igen, det är Stockholm, Linköping, tankar kring samtiden och några ord om vad han funderar på just nu. Själv har jag kommit att se fram emot rapporterna från landet han växte upp i, för om man börjar ungefär vid “För den som letar” på 2001 års “Singel”, med doften av skrapsår och grus och skogens nässlor, kan man följa en linje låtar som beskriver en uppväxt och ett folkhem som man numera mest skymtar i backspegeln.
Redan på nästa skiva hittar vi “Söndermarken” med tandläkarväder och halvhjärtad husmanskost och sedan fylls det på med “Hjärter Dams sista sång”, “En tätort på en slätt”, “Järnvägsspår”, “Vem som helst blues”, “Sysselmannen”, “Granit och morän”, för att nämna några. Det är sånger fulla av tegelhus, frusen jord, tätortstimotej, elljusspår, järnvägsbommar, barndom, drömmar, trygghet och viljan till äventyr och ett större liv. Winnerbäck hittar enkla men effektiva bilder och sångerna sätter igång någonting hos lyssnaren, i alla fall hos mig; en längtan tillbaka, hem, till grusvägarna, pojkrummet, kattguldet, ölandstokarna, skrotslamret från stålverket, "Familjen Macahan" och gräsvallen på andra sidan riksvägen som vi klippte själva inför fotbollsmatcherna som räckte ända in i sommarkvällen och längre än så.
Nu spelar han i Karlstad igen och jag undrar om inte hemligheten med Winnerbäck är att det egentligen inte finns så många hemligheter. Det vi ser är det vi får och när han står där uppe och sjunger sina låtar handlar det lika mycket om oss, som om honom. Och vem tycker inte om att lyssna på sånger om sig själv?
Lars Winnerbäck med band spelar i Löfbergs arena torsdag den 21 november. Recensionen av hans senaste album läser du här.