Rödgrön politik för soptippen

Ledare
PUBLICERAD:
Bra att bränna sopor.
Foto: Pontus Lundahl/TT
Regeringen avser nästa år införa en skatt på avfallsförbränning. Det är ett historielöst förslag som riskerar att bli direkt kontraproduktivt.

Problemet skatten är att den slår mot lösningen på ett långt större bekymmer – soptipparna. Fortfarande för knappt 20 år sedan hamnade majoriteten av det svenska restavfallet på någon av landets tusentals deponier. Det var platser som råttor, kråkor och fiskmåsar älskade, men som av andra var ogillade sanitära oegentligheter. Allt för ofta var soptipparna upprinnelsen till lokala miljöproblem.

I dag räknas dock inte deponierna i tusentals, utan hundratal. Början på förbättringen var att Sverige år 2001 införlivade EU-direktivet om deponering av avfall. År 2002 infördes ett långtgående deponeringsförbud.

Samtidigt går inte allt avfall att materialåtervinna på ett rationellt sätt. Lösningen på det blev avfallsförbränning. På så sätt flyttades skräpet, från soptipparna till kraftverkens pannor. Där bränns det i dag under kontrollerade former, för att ge el och värme.

Det med svenska mått lite uppseendeväckande kring omställningen till avfallsförbränning är att den gjordes utan statliga stöd och på marknadsmässiga villkor. Aktörerna på marknaden agerade helt enkelt på de signaler som kom från politiken om att avfallsförbränning var framtiden. Sedan dess har också marknaden fortsatt att agera i tron om att avfallsförbränningen – som omvandlar avfall till något nyttigt – lyder under de spelregler som i stort sattes i början av 2000-talet. Men det ändras nu.

Regeringens skatt på förbränning av avfall gör att företagen blir osäkra på uthållighet. Om företagen skall våga investera i nya gröna lösningar kan inte politiken ompröva dem var fjärde år, skriver Per Everhill på Tekniska verken i Linköping och Patrik Hermansson på Öresundskraft AB (Second Opinion 6/11). Företrädarna för de två stora kraftverksägarna beskriver hur en teknik som fortfarande levererar klimat- och miljönytta nu straffbeskattas i jakten på något bättre, som ännu inte finns. Att på det här sättet sänka förtroendet för politikens löften är dessutom en särskilt dålig idé när ambitionen är att företagen skall utveckla nya tekniska lösningar.

Kanske är det grundläggande problemet att det inom partierna finns en bristande förståelse för de längre politiska linjerna. I dag springer alla på dagsaktuella frågor. Policyutformningen är ängsligt trendkänslig.

I verkligheten utanför politiken måste saker få ta sin tid. Tillståndsprocessen för ett kraftverk kan ta år, sedan skall det byggas, avbetalas och förhoppningsvis ge lite avkastning på investeringen. Om politiken svajar kring exempelvis avfallsförbränning lär inte företagen våga investera utan statliga bidrag. Och företagens investeringsvilja behövs för att det skall gå att ta hand om konsumtionssamhällets rester. Släng den planerade skatten på avfallsförbränning på soptippen, eller än hellre i värmepannan.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.