Omöjligheternas parti

Ledare
PUBLICERAD:
Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni håller pressträff på Liberalernas landsmöte.
Foto: Pontus Lundahl/TT
Såväl Liberalernas partiledning som statsminister Stefan Löfven (S) kunde pusta ut efter helgens landsmöte i Västerås. Inga omvälvande beslut fattades som på allvar skulle kunna ändra på förhållandena i svensk politik. Men är verkligen att sitta still i båten svaret på de dilemman som Liberalerna står inför?

Det bisarra läget är att Liberalerna, som ingått januariöverenskommelsen och utgör ett av den rödgröna regeringens stödpartier, har en partiledning där de allra flesta var motståndare till denna överenskommelse. De flesta av partiets sympatisörer identifierar sig också som borgerliga. Det var också en av de outtalade premisserna för att Nyamko Sabuni skulle kunna bli partiledare. Det borde ha varit upplagt för en ny strid om Jöken på landsmötet.

Men det blev det inte, utan snarare tvärtom. Det var knappt att Jöken nämndes alls. Det skulle ju bara riva upp sår. Partiledningen må egentligen vara emot, men säger att "avtal skall hållas" (även om det ingicks av företrädarna) och att man försöker göra det bästa av det. Det kan ju låta hedervärt på ett visst sätt, men detta handlar om politik, och det här velandet kommer att bli ödesdigert för detta lilla parti som hovrar runt fyraprocentsspärren. Men att vara folkpartist är ju att vara kluven.

Sabuni säger visserligen att partiet skall hålla öppet vilka samarbeten man ser i framtiden, i synnerhet efter nästa val. Men det svävande beskedet lär sig väljarna knappast nöja. Det var nog inte så många som röstade på L i valet förra året som gjorde det för att de skulle stödja Stefan Löfven som statsminister. Man vill i förväg ha besked om ett parti tänker stödja socialister eller borgerliga. Så ingrott är blockpolitiken i Sverige, och det kan inte Sabuni eller hennes liberalpartister ändra på.

Inledningsvis fanns det stora förhoppningar på och förtroende för Sabuni, men det sjönk snabbt som en sten när det visade sig att hon inte hade en tanke på att i alla fall i nuläget ändra på de politiska förutsättningarna. När det gäller politikens sakinnehåll har hon och personer som Mats Persson och Johan Pehrson rätt instinkter, men det hjälper inte om de fortsätter att sitta i Stefan Löfvens knä. Vill Liberalerna överleva och göra sig politiskt relevanta inför framtiden måste de bryta upp från januarisamarbetet. Nu skjuter man bara upp det hela.

I avsaknad av Jök-diskussioner på landsmötet fick man ägna sig åt annat, som att diskutera integrations- och miljöfrågor. Trängseln med andra partier är dock stor på de områdena. Att lova att de utsatta områdena skall vara borta till 2030, med något de kallar "förortslyftet", pekar mer än lovligt på en övertro på politikens möjligheter och den sociala ingenjörskonsten. Men synen på att alla skall ha lika möjligheter var man än kommer ifrån är det inget fel på. Liksom att vilja strama åt arbetskraftsinvandringen, vilket kan skapa slitningar mellan januaripartierna, men där de kan påräkna stöd från Socialdemokraterna.

Allvarligast är dock att det inte gavs något besked från landsmötet om varför Liberalerna egentligen behövs. Aldrig så bra politik spelar ingen roll om inte väljarna uppfattar den som relevant eller att de kanske ändå kommer att fortsätta att vänsterprassla med partier de egentligen skall vara motståndare till. "Möjligheternas land" var mötets slogan. Men Liberalernas blir då snarare "omöjligheternas parti".

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.