Frida Broström, 37, lämnade Luleå för Mallbackens IF i början av 2000-talet.
Nu har hon spelat i Fryksdalsklubben i nästan halva sitt liv.
– Jag har trivts så bra och inte alls haft någon tanke på att byta klubb.
Det är en grå novemberdag i Oleby utanför Torsby.
För Frida Broström, 37, är det ledigt från fotbollen i några veckor till. En semesterresa till Mexiko ska hon hinna med innan Mallbacken drar i gång försäsongsträningen.
Hon ser fram emot både resan och nästa säsong.
– Första veckan man är ledig från fotbollen är ganska skön, men sedan blir man rastlös.
Hon kommer hem över lunchen och slår sig ner vid köksbordet. På väggen hänger en tavla där alla veckans middagsrätter är nerskrivna. Den här dagen är det köttfärslimpa i matlådan.
Är du strukturerad?
– Ja, det är jag. Det är ganska ordning och reda och jag gillar inte överraskningar utan vill gärna ha kontroll på saker och ting. Men när det kommer till matcher är jag ganska avslappnad.
Frida Broström är fotbollsspelare på elitnivå och arbetar samtidigt som elektronikmontör på företaget Note i Torsby.
Vem är Frida Broström?
– Jag är väl lite typisk norrlänning, ganska lugn. Jag trivs med att vara hemma med nära och kära och laga god mat och pyssla lite.
Vad drömmer du om?
– Att Mallbacken tar sig tillbaka till allsvenskan är en dröm, fotbollsmässigt. Annars är det att få vara frisk och kry och spela fotboll så länge som möjligt.
Frida Broström började spela fotboll i Lira Luleå BK när hon var i sjuårsåldern.
– Jag höll på med allt möjligt, spelade fotboll, hockey, pingis och basket. Men fotbollen var nummer ett när jag behövde välja.
Hon var 21 år när det där telefonsamtalet som fick henne att lämna Norrland kom.
– Då spelade jag i Alviks IK i Luleå, och vi mötte Mallbacken i Damallsvenskan 2002. Vi åkte ur och då kontaktade Mallbacken mig och undrade om jag hade lust att testa att spela här. Om jag inte missminner mig var jag här under en helg på hösten och provade att träna. Jag funderade lite och tänkte "äsch, jag kan väl testa. Trivs jag inte är det väl bara att flytta hem".
– Det jag hade sett tidigare var Strandvallen och att det var mysigt där. Sedan fick jag se Torsby. Det var ju lite mindre än Luleå som jag har växt upp strax utanför, men det var för fotbollen jag flyttade hit. Jag visste att Mallbacken var en anrik förening med gott rykte.
I Torsby och Mallbacken har hon blivit kvar.
Häromveckan blev hon klar för sin 18:e säsong i klubben.
En klubbikon med få motsvarigheter.
Kunde du föreställa dig att du skulle bli kvar så länge?
– Nej, det trodde jag faktiskt inte. Jag bodde fortfarande hos mamma och pappa, så bara att flytta hemifrån var en omställning. Och sedan att flytta hundra mil – det fick bära eller brista.
Annars är klubbyten vanliga i fotbollsvärlden – var är det som har gjort att du blivit kvar?
– Jag trivdes bra från första början med alla dåvarande spelare och alla runt föreningen. Det var mysigt och gemytligt. Sedan höll vi oss kvar i allsvenskan ända till 2006, efter det har det blivit ett år i taget. Sedan träffade jag Jessica (Fridas sambo) och då blev det ytterligare en anledning att vara kvar.
Nu har du spelat i Mallbacken i nästan halva ditt liv?
– Det blir det. Jag har bott här i 17 år i januari. Det är skrämmande, det känns inte så länge. Ju äldre man blir ju snabbare går tiden också.
Men du känner dig fortfarande som norrlänning?
– Ja, det tycker jag väl, säger Frida Broström och skrattar.
– Norrlänning går väl aldrig riktigt ur.
Norrland och Värmland känns ändå inte så olikt?
– Nej, så är det. Det är lite samma mentalitet. Det är lugnt och allt löser sig. Jag tror inte att jag hade trivts lika bra om jag flyttat till Stockholm eller Göteborg. Även om Torsby inte är så stort så finns allt här. Det är inte långt till Karlstad heller.
Vad gör du helst om du är ledig?
– Jag ser mycket på idrott på tv. Fotboll, hockey och allt möjligt. Jag reser gärna när det finns möjlighet. På somrarna åker jag alltid upp till Luleå i två veckor när vi har fotbollsuppehåll och är hos mina föräldrar i deras sommarstuga.
Har du någon längtan till Luleå?
– Det är klart att jag saknar familj och så, men nästan alla vänner man hade då är utspridda. Det är inte så många av barndomskompisarna som bor kvar. Det är familjen man kan sakna.
När mår du som bäst?
– Det är väl när jag får spela fotboll. Annars är det att få laga god mat, dricka något gott till och se fotboll på tv:n.
Vad ser du för fotboll?
– Allt! Men helst Premier league. Men annars ser jag Allsvenskan, Damallsvenskan och är en riktig sportnörd. Vill det sig illa kan jag ha både tv:n, Ipad och telefonen. I Premier league håller jag på Manchester United.
Vad gör dig arg?
– Orättvisor. På planen är det väl mest domarna jag brukar brusa upp på, eller om någon är lite lat. Annars är jag inte så ofta arg, jag är ganska stabil i humöret.
Orättvisor finns om man jämför dam- och herrfotboll?
– Samtidigt har det blivit bättre. Men jag tror inte att vi kommer komma dit när det blir samma villkor, tyvärr.
– Mycket har med intresset att göra. Det är inte lika mycket publik och inte lika mycket sponsorer. Det kanske krävs att fler stora sponsorer sponsrar damfotbollen med. Ett steg som jag tror är bra är när dam- och herrlag går under samma förening.
Vad gör dig glad?
– När mina favoritlag vinner, United eller Luleå Hockey. Jag brukar försöka se Luleå när de spelar i Karlstad. När jag bodde hemma hade jag faktiskt årskort. Jag och min mamma var alltid på matcherna så jag har sett dem sedan jag var liten. Min mamma är lika mycket sportnörd som jag. Intresset har smittat av sig.
Kommer du att vara kvar inom fotbollen när du själv har avslutat den aktiva karriären?
– Det tror jag. Jag tror inte att jag kommer släppa det helt. Jag gick någon tränarkurs när jag var skadad ett år, så möjligtvis någon tränarvariant. Jag tror att det är svårt att sluta helt när man har hållit på så länge.