Precisionslandning i Stormarnas ocean

Apollo 12. Ett blixtnedslag hade så när omöjliggjort den andra månlandningen, men istället så blev det en rejäl framgång som visade på vilket kunnande som låg bakom hela månprogrammet.

Apolloprojektet

I dagarna är det 50 år sedan Apollo 12 färdades till månen och skulle bli den andra besättningen att promenera på månytan. Alla tre var från den amerikanska flottan och sällan har en astronautgrupp haft sådan sammanhållning och kamratskap. Av en bilhandlare hade de fått varsin guldfärgad Corvette.

Befälhavare var Charles "Pete" Conrad, som hade flugit med Gemini två gånger och skulle efter månfärderna flyga till rymdstationen Skylab. Sedan tiden i flottan var han kompis med Richard "Dick" Gordon, och de hade flugit tillsammans på Gemini 11. Gordon var kommandomodulen Yankee Clippers pilot. Alan Bean var nybörjaren och skulle sedan också flyga till Skylab. Han var amatörkonstnär och har målat en rad tavlor med motiv från månfärderna. Ingen av dem är i livet nu.

Den 14 november 1969 lyfte Apollo 12 de från Kennedy Space Center i hällande regn. Närvarande var bland andra president Nixon. Strax efter start slog blixten ned två gånger. Raketen hade med sina joniserade avgaser från motorerna bildat en gigantisk åskledare. Varningslampor lyste upp kabinen som en julgran. Förbindelserna mellan kommando- och servicemodulen skars av. Styrsystemet fungerade dock fortfarande men man var beredda att avbryta färden.

Den blott 24-årige John Aaron, som i markkontrollen var ansvarig för elsystemen (EECOM), kom till undsättning. Han kände igen det inträffade från en övning och rekommenderade att koppla in signalsystemets reservkraft (SCE to AUX). Ingen hade den blekaste aning om vad han menade, förutom Alan Bean, som snabbt slog om rätt omkopplare. Det hela tog bara 30 sekunder, men det räddade hela månfärden.

Men man visste inte om månlandaren hade klarat sig, och det fanns inget sätt att kontrollera detta innan man dockat med den och redan var på väg till månen. Flygledaren Gerry Griffin, som tjänstgjorde för första gången, fattade beslutet om att fortsätta och chansningen gick hem. Man var också rädd att blixten hade skadat kapselns fallskärmsmekanism för landningen, men det var i så fall inget man kunde göra åt det, och man avstod från att berätta detta för astronauterna. Men de fungerade perfekt när Apollo 12 återvände den 24 november.

Apollo 11 hade landat 6 kilometer från sin tänkta landningsplats, men den här gången hade Nasa bestämt sig för att verkligen hamna på rätt plats. Platsen var i Stormarnas Ocean, alldeles invid den obemannade månsonden Surveyor 3, som två och ett halvt år tidigare hade landat i en krater med en diameter på cirka 200 meter och som nu fick namn efter sonden. Tillsammans med några andra kratrar bildade de formen av en snögubbe.

Apollo 12:s månlandare, med namnet Intrepid, gjorde den 19 november en precisionslandning på randen av Surveyorkratern. Conrad kallade det för "Petes parkeringsplats". Han hade slagit vad med den kände italienska journalisten Oriana Fallaci att han visst kunde säga vad han ville när han klev ned på månytan. Många trodde ju att Neil Armstrongs fått sina berömda ord av Nasa. Som den skämtare han var så utbrast Conrad: "Whoopie! Det var kanske ett litet steg för Neil, men det är ett stort steg för mig!"

Pete Conrad och Alan Bean gjorde två månpromenader. Under den första satte de bland annat upp ett experimentpaket kallat ALSEP. Det var ett antal instrument, bland annat en seismometer, en jondetektor, en solvindspektrometer och en magnetometer, som alla Apolloexpeditioner förde med sig. Astronauterna hade varsin checklista på armen som reservbesättningen förberett för dem. Där hade de på skämt och i hemlighet klistrat in några bilder på Playboy-brudar, vilket orsakade viss munterhet hos månfararna.

Efter en "natt" med orolig sömn var det dags för den andra månpromenaden där de besökte flera mindre kratrar och tog prover. Senare skulle det visa sig att de var en halv miljard år yngre än de som Apollo 11 samlat i Stillhetens hav. Månen hade varit vulkaniskt aktiv längre än man trott. Sedan tog de sig ner till månsonden Surveyor, som fanns 163 meter från månlandaren. Där tog de med sig en del utrustning så att man kunde studera hur den hade påverkats av månen och solen under åren.

Efter 18 timmar på månytan, varav drygt 8 timmar under två månpromenader, var det dags att lyfta igen. De enda missöden som hade inträffat hade med kameror att göra. Några rörliga bilder blev det inte då Bean av misstag råkat rikta tv-kameran mot solen, och sedan glömde man att ta med sig några exponerade färgfilmskassetter. När de åter dockade med Yankee Clipper så vägrade Gordon att släppa ombord Conrad och Bean i sina av måndamm smutsiga rymddräkter, så de fick klä av sig nakna innan.

De tillbringade ännu en dag i omloppsbana kring månen innan de flög tillbaka till Jorden och landade med sin kapsel i Stilla havet den 24 november. Vid nedslaget skadade sig Bean på en kamera som lossnat från sin förvaringsplats och slagit honom i pannan. Han fick sys med sex stygn. Värre än så blev det inte med Apollo 12.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Tidigare artiklar i serien om Apolloprojektet:

Branden som kunde ha stoppat månfärderna (27/1 2018)

Den kraftigaste raket som någonsin byggts (4/4 2018)

En nästan perfekt testflygning med Apollo 7 (20/10 2018)

Apollo 8: Astronauterna som räddade 1968 (24/12 2018)

Apollo 9: Med månlandaren runt Jorden (13/3 2019)

Apollo 10: Generalrepetition inför månlandningen (22/5 2019)

Apollo 11: Örnen har landat (20/7 2019)