När Thomas Stenström först dök upp var det mest slående med honom hur träffsäkert han lyckades härma Håkan Hellström. Nu, fyra fullängdare in i karriären, verkar Stenström snarare ha glidit över till att bli en Per Gessle-klon.
Det innebär i praktiken att han gör extremt hittig pop på svenska som aldrig slutar att vara valpig. Om det är bra eller dåligt? Det är svårt att inte imponeras över att Thomas Stenström verkar ha så många slagfärdiga refränger i sig. Men även om han inte på just den här skivan slängt in några låtar där han jämför sig med Elvis, moder Teresa och Astrid Lindgren (bland andra) har han fortfarande ett rätt så självgott tilltal.
Thomas Stenström verkar ta sig själv på otroligt stort allvar. Därför har jag svårt att göra det.
Bästa låt: Aldrig vågar