Spelrecension: Death Stranding

Nöje/Kultur
PUBLICERAD:

Death Stranding

PS4
Kojima Productions
Åldersmärkning: 18

Om det var något jag inte väntade mig från spelauteuren Hideo Kojima, så var det en brevbärarsimulator i en gråfuktig och vackert deprimerande post-apokalyptisk vision av USA. Till en början är jag smått hänförd av atmosfären och miljöerna. Det är ekande tomt och tyst – och det finns en obehaglig mystik som är svår att ta på, men väldigt påtaglig.

Death Stranding har flera intressanta inslag. Som regnet som bryter ner och åldrar allt det rör vid. Och hur spelets tematik är människans behov av kontakt och gemenskap – samtidigt som du är så förtvivlat ensam ute i det trasiga, döda ödelandet. Även detta slarvas till stor del bort när spelet inte kan hålla sig från banala predikningar och övertydlig symbolik.

Metal Gear fungerade så bra för att det tog avstamp i kiosklitteratur, med en sorts James Bond-kopia. Sedan fyllde Kojima ut sin värld med oväntade inslag som fördjupade konceptet. Här vill han snarare vara en spelmediets Kubrick eller Tarkovskij, men han har inte täckning för det. Death Stranding säger både för mycket och för lite, och bankar frenetiskt på alla stora strängar det kan finna.

Om det varit roligt att spela hade jag ändå kunnat gotta mig åt den täta atmosfären och den undersköna världen. Tyvärr är spelmekaniken lika endimensionell som klumpig och omständlig. Vandra i snigelfart, lägg ut stegar, bygg broar, försök att inte ramla för då går paketen sönder. Ibland måste du smyga förbi osynliga fiender, vilket mest är tradigt. Ibland måste du slåss mot banditer, vilket är ännu tradigare.

Menyerna är röriga och plottriga, och det finns massor med små mekaniker att ta hänsyn till som inte tillför något. Men omständligt krångel är inte djup. Särskilt inte när du till syvende och sist ändå bara fraktar komiskt stora paket kors och tvärs. Belöningen är långa mellansekvenser som bitvis är snygga, men oftast ihåliga och svamliga. Med tiden får du tillgång till fordon, och även om det delvis underlättar det evinnerliga fraktandet så gör det inte spelet ett dugg roligare.

Jag kan ändå inte tycka illa om Death Stranding. Spelet är så ambitiöst och egensinnigt. Ett verkligt bisarrt projekt – särskilt med tanke på hur vansinnigt påkostat det är, med Hollywood-skådisar och makalöst fint utmejslade miljöer. Jag är glad att det existerar, även om jag helst aldrig spelar det igen.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.