Inga människor kan vara allvisa, inte politiker och inte byråkrater. Beslut om produktion berör ett otal detaljer, varav några alltid saknas i kunnandet hos politiker och byråkrater, skriver Sture Åström.
Från 1960- till 80-talet ansvarade jag för leveranser av produktionslinjer för livsmedel i flera av länderna öster om muren. Några ögonblicksbilder belyser murens fall.
Från Berlin till Vladivostok gällde kommunistisk planekonomi med offentligt ägande av all produktion. Inga orättvisa privata vinster skulle uppstå. Med planmässig produktionen skulle dubbelarbete och annan ineffektivitet elimineras. Rationell specialisering skulle nås genom att företagen fick monopol på vissa produkter. Politiker beslutade vad som skulle produceras och hur mycket. Byråkrater ansvarade för genomförandet.
En dag fick jag tid att besöka en frisör. Saxen var slö, så den luggades. Jag klagade, han tog en annan sax som var lika slö. Han ryckte på axlarna och förklarade att det var de saxar han fick. De som slipade saxar hade monopol, så de behövde inte bry sig. Försoffning och slarv befordrades istället för specialisering.
Lite paradoxalt var att mycket handlade om att förvärva ”västvaluta”. Särskilt kvalificerade produkter måste komma från väster. I Ungern räknade man ut värdet av skördarna per hektar för olika grödor. Någon byråkrat visade att det lönade sig bättre med äpplen och päron än med vete och majs som de normalt odlade. Beslutsamma politiker kunde omvandla ekonomin planmässigt. De beslöt att plantera fruktträd på hela landskap. Det tog ett år. Sedan måste träden växa några år.
Efter fem år utan skördar fick de mängder med äpplen och päron. Samtidigt som Frankrike, Belgien och Tyskland. Priserna sjönk långt under byråkratens kalkyl. De länderna hade kylhus med sofistikerad luftkonditionering, så att frukten kunde lagras till vinterns bättre priser. Det hade byråkraten inte tänkt på.
Mitt företag skulle leverera en linje för djupfrysning av ärter, bönor, jordgubbar, etc. Den fordrade ett kylmaskineri för minus 40 grader, vilket var ovanligt i öster. För att garantera funktionen skulle vi leverera även maskineriet. Att betalas i västvaluta. Den ansvarige ministern beslöt sig dock för kompressorer från Rumänien, som inte kostade västvaluta.
Efter en vecka stoppade kompressorerna. Deras gummitätningar klarade inte den låga temperaturen. Tätningar fanns bara från en tillverkare och denne kunde bara få gummiblandningar från en tillverkare. Kompressorerna var konstruktioner från 1920-talet, så i väster fanns inga passande tätningar. Produktionen stod stilla den första sommaren.
Detta gällde 1970-talet. Men ända till 1989 tillverkades den östtyska bilen Trabant. Det var en lätt modifierad DKW från 1938 med stinkande två-taktsmotor. Så illa kan det bara gå i en diktatur, där kunderna inte får välja.
Inga människor kan vara allvisa, inte politiker och inte byråkrater. Beslut om produktion berör ett otal detaljer, varav några alltid saknas i kunnandet hos politiker och byråkrater. I marknadsekonomin tas sådana beslut av dem som visat att de förstått detaljerna så väl att de kunnat producera till kundernas belåtenhet avseende både pris och kvalitet.
Sture Åström
Civilingenjör och före detta företagare