Solveig Axelsson, 58 år, i Sunne hörde av sig till SVT-programmet Uppdrag granskning efter deras första del av Tranståget i våras. Hon kände igen sig, för hon är en av dem som ångrat sin könskorrigering.
Hon skrev #metoo på programmets Facebooksida för att berätta att också hon gjort en könskorrigering och sedan ångrat sig.
Nu lever hon med konsekvenserna. Hennes berättelse blev ett kortare inslag som lades ut på SVT play i samband med att andra delen av Tranståget sändes nu i oktober.
Det blev starten på att öppet möta alla vänner och bekanta med vad hon gått igenom.
– Jag gapade och gjorde stora ögon när jag såg den finska tjejen Sametti i Uppdrag granskning. Hon var ju precis likadan som jag, fast yngre. Jag hade precis flyttat tillbaka till Sunne och jag var rädd för att jag skulle bli ifrågasatt och konfronterad av de som känt mig som Sonny här.
För Solveig började det på sommaren mellan nian och Naturbruksgymnasiet 1976. Fram till dess hade hon levt som Solveig på en gård i Bäckalund utanför Sunne.
– Det hände en del traumatiska grejer då jag fick utbrott hemma, konflikter med klasskompisar och sedan raka vägen in på BUP, barn- och ungdomspsykiatrin, när jag inte orkade längre. Tiden gick och jag hann bli 18 år och komma till vuxenpsyk. Överläkaren jag mötte då gav mig diagnosen transsexuell: "Jaha, är jag det!" Det visste jag inte ens vad det var.
Vill inte vara kvinna
– Det enda jag tänkte på var att jag inte ville vara kvinna. Och vad är man när man inte är kvinna? Ja då är man en man, det var vad jag trodde då. Jag ville bort ifrån omgivningens attityd hur man ska vara och se ut som kvinna. Det faktum att man har ett par bröst som killarna kommenterade och ville ta på, samtidigt som jag inte hade någon framgång hos de killar jag var kär i under tonåren.
– Jag tordes inte säga någonting och sa jag något blev det också fel. Jag var superöverkänslig och till slut blev jag så förbannad, jag ville inte vara i det. Jag kunde inte se någon annan utväg än att bli någon annan än mig själv.
Ingen visste varför Solveig reagerade så starkt med så mycket ilska, allra minst hon själv. Inte förrän hon var 52 år fick hon diagnosen Aspergers syndrom, inom autismspektrumet.
– Jag var farligt aggressiv både hemma och på psykavdelningen och det hände att jag slog sönder inredning och körde ut mina systrar för att de hade pojkvänner. Jag hatade allt som hade med sex att göra efter att ha blivit utsatt för ett övergrepp av en kille när jag gick i nian. Han skulle bara ta mig utan att jag vågade säga emot, sen drog han och lämnade mig ensam. Jag fick inte välja, utan det bestämdes över mitt huvud och det protesterade jag emot. Det är hemskt att bli gammal med de här upplevelserna.
Hur gick du vidare efter att du fick din transsexuella diagnos?
– Jag ville för det första inte ha mens och hatade brösten som jag gömde. Jag har fortfarande lite svårt för bröst faktiskt, jag tycker det är läbbigt och det sitter så djupt. Det hann bli 1980 innan jag opererade bort brösten och då var det lag på att man också tvångssteriliserades, så det blev gjort samtidigt. Jag fick hormoner, testosteron, och bytte namn till Sonny.
Förälskelse blev kaos
Solveig levde isolerat och jobbade med hästar och som sadelmakare och blev känd som Sonny i hästkretsar. Efter ett antal år flyttade hon till en annan ort för att jobba och blev ordentligt förälskad, i en man.
– Då var jag 30 år och en man som egentligen var en heterosexuell kvinna. Det blev kaos för mig, helt fel. Jag kände att jag inte kommer att överleva det här och att jag måste gå tillbaka. Jag kämpade med tankarna och känslorna och efter två år var jag så slut att jag tänkte att jag går ut och lägger mig i snön och vaknar inte mer.
Hon somnade faktiskt där i snön.
– Men jag väcktes av en mild röst som bara jag hörde: "Solveig vakna". Och den vart så tjatig så till slut blev jag arg "Jag vill inte vakna, jag vill dö, jag orkar inte längre". Till slut kröp jag in från snön för rösten hade sagt åt mig att be och ge mitt liv till Jesus. Då blev jag så småningom djupt troende och det är det enda som bär mig nu.
Bredda könsrollerna
Resan tillbaka som Solveig igen hade börjat, med konsekvenser som hormonerna förändrat för alltid.
– Jag hamnade i klimakteriet när jag slutade med testosteron. Jag har ett röstregister som behärskar samtliga körstämmor men som sjunker om jag inte tänker på att kontrollera den. Och sen mitt hår. Jag kan aldrig gå barhuvad för jag har vikar där det skulle vara lugg, så jag har alltid pannband, och plockar fortfarande enstaka skäggstrån i ansiktet. Och jag har inte några bröst, men att stoppa in något konstgjort i kroppen är inte aktuellt.
Kunde vården ha gjort något annorlunda i ditt fall?
– Det kan jag inte säga, för vad skulle de gjort? Vad gör man som vårdpersonal när man får in en person som är så aggressiv och så övertygad? Det är stor risk för varje individs liv oavsett hur man gör. Det behövs en större acceptans för spektrum inom könsrollerna. Vill man inte fogas in i det kvinnliga och hellre heta Bengt än Britta så ska man få göra det. Utan ingrepp eller operationer. Och så tror jag att det är i dag till viss del, men det finns mycket mer att göra. Att prata om det är att bita huvudet av skammen. Och nu gör jag det, pratar om det.
Solveig tycker det är en helt annan sak med de som upplever sig som det andra könet och vet om det i mycket tidig ålder.
– De ska inte jämföras med mig som bara inte vill vara kvinna. Jag hade lika gärna kunnat vara anorektiker eller skurit mig eller något annat självdestruktivt beteende för att fly från min kropp.
Anledningen till att Solveig nu är tillbaka i Sunne är för henne given.
– Jag har flyttat tillbaka för att jag ska dö här och bli begravd på samma plats som mina föräldrar. Jag personifierar verkligen den sista strofen i Värmlandsvisan: "Till Värmland jag ändå återvänder, ja där vill jag leva, ja där vill jag dö". Men jag ska inte dö än. Nu vill jag ta vara på den tid jag har och umgås med mina kära systrar, gamla och nya vänner och göra en insats i Sunne kyrkokör.