• lördag
    4 juli
    19°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    5 juli
    19°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    6 juli
    16°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm

En hövding kliver av

Ledare
PUBLICERAD:
"Kålle" på Vänsterpartiets kommundagar.
Foto: Henrik Brunnsgård/TT
I förra veckan lät Karl-Petter Thorwaldsson meddela att han ämnar lämna posten som LO-ordförande i samband med LO-kongressen i juni nästa år. Det är fullt förståeligt att han tröttnat. Thorwaldsson har varit ganska misslyckad som landets meste fackbas.

Det vilar något otidsenligt över Karl-Petter Thorwaldsson, eller "Kålle" som han kallas av en del. Stor och bullrig, med enormt självförtroende och därför också lite dryg. En gammaldags fackpamp, och då är det svårt att förstå att han i sin ungdom räknades till arbetarrörelsens förnyare. Som SSU-bas hängde han på när Tomas Eneroth, som numera är infrastrukturminister, lanserade begreppet "egenmakt".

Hans eftermäle kommer att påverkas av att LO gått kräftgång under hans tid som ordförande. Fast frågan är om någon annan hade kunnat klara av uppdraget bättre. Att LO blir mindre och får minskat inflytande är en konsekvens av samhällsutvecklingen. Allt färre kallar sig i dag "arbetare" på det gamla sättet, och det påverkar förstås medlemskadern. 2010 hade LO 1,5 miljoner medlemmar. I dag har de 1,2 miljoner.

Dagens verkliga proletariat är de som står utanför den reguljära arbetsmarknaden, som den stora gruppen invandrare, eller de som hoppar mellan olika tillfälliga vikariat. Som fackföreningar är LO och dess förbund till för de som redan är inne på arbetsmarknaden, inte de som är utanför. Och är man inne så vill man inte konkurrera om jobb med andra som kan tänkas pressa lönerna.

Den facklig-politiska samverkan mellan LO och det socialdemokratiska partiet blir också allt mer irrelevant och mer stötande i takt med att allt färre LO-medlemmar faktiskt röstar på Socialdemokraterna. I valet röstade en minoritet av LO-folket på S, och en fjärdedel lade sin röst på Sverigedemokraterna. En sammanvägd opinionsmätning från Sifo från september-oktober visade att S och SD i stort sett var lika stora – drygt 31 procent vardera – bland medlemmarna. Ändå fortsätter LO att skicka medlemspengar rätt in i S-kassan. Mellan 2015-18 var det 46 miljoner kronor, motsvarande halva S valbudget.

Vilket har varit Thorwaldssons tondöva svar på detta? Genom att skruva upp vänsterretoriken. Anmärkningsvärt nog så dök han upp på Vänsterpartiets så kallade vänsterdagar under allhelgonahelgen. Där dundrade han på mot "fascismen", om klasskampen och att SD är rasister. Han lär knappast omvända några SD-röstande LO-medlemmar genom att förolämpa dem.

Thorwaldssons närvaro är särskilt uppseendeväckande av historiska skäl. Traditionellt så har S och facket inte bara hållit kommunisterna på avstånd. Man motarbetade dem aktivt ute på arbetsplatserna med egna hemliga organ och sedan med hjälp av statens säkerhets- och underrättelsetjänster. Och nu stod alltså LO-basen där och eldade massorna i det gamla kommunistpartiet. Han har kanske inte så mycket alternativ, nu efter att januariöverenskommelsen inte gett så mycket att hylla den S-ledda regeringen för.

Ett av skälen som Thorwaldsson gett för att sluta är att han inte vill bli en "lame duck" – alltså någon som få fäster så stor vikt vid – under en mandatperiod till som då skulle bli den sista. Men med sina hätska utfall från vänster så har han redan gjort sig till en "lame duck" fram till sin avgång i sommar.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.