Mitra nådde målet: "Livet är som att bestiga berg"

Följer du kändisarnas mödosamma väg upp mot Mount Everest basläger i tv? Persbrandt och company må vara tuffingar, men frågan är om inte Mitra Belevad i Filipstad är snäppet tuffare ändå.

Hon har klarat av nästan samma hårda vandring, utan uppbackning av något tv-team. Nu siktar hon mot nästa bergstopp.

Mitra Belevad bor i en lägenhet i Filipstad och Filipstadsborna känner henne bland annat som fotograf. Hon har jobbat som receptionist, men numera är hon studiecirkelledare i Karlstad och lär ut trafikkunskap. Framtidsplanen är att söka Yrkeshögskolan och utbilda sig till tandsköterska.

Och så är det det där med bergen då... Vad få vet, är att Mitra vid sidan av sitt vardagliga liv också är bergsbestigare.

– När jag bodde i Iran var jag ute i berg varje helg, från 2010 till 2013. När jag flyttade till Filipstad hade jag inte möjlighet längre, berättar hon.

Bra inspiratör

Intresset fanns dock kvar och inspirationen väcktes på nytt när hon kom i kontakt med Azim Gheichisaz, en landsman som ingår i den exklusiva skara som bestigit de 14 högsta bergen i världen.

– Han uppmuntrade mig att börja om.

Azim har - exempelvis - tagit sig hela vägen upp på Mount Everest.

Farligaste flygplatsen

Mitra nöjer sig med att ha nått till Mount Everest basläger efter en nog så prövande vandring. Hon gjorde den i slutet av mars och började - precis som kändisarna i tv - med en rafflande flygresa från Katmandu till Tenzing-Hillary Airport i Lukla.

Flygplatsen i Lukla beskrivs ibland som världens farligaste och när Lukla visar en filmsnutt från landningen förstår man varför. Det är berg tätt inpå en mycket kort landningsbana och landningen görs abrupt efter en tvär sväng. Folk tjuter i kabinen - men den här gången gick det ju bra.

Lukla ligger 2840 meter över havet och där börjar vandringen uppåt.

Trött och fri

Mikael Persbrandt, Little Jinder, Sanna Kallur, Stefan Larsson, Väder-Nils och Dominika Peczynski är kändisarna man nu varje torsdag kan se i programmet Expeditionen. Deras mål var Lobuche Peak, 6119 meter över havet i Himalaya, granne med Mount Everest.

Mitras hägrande mål ligger något lägre, men ändå modiga 5364 meter över havet.

Filipstad ligger strax över 100 meter över havsnivån och hon hade inte klättrat i berg på sju år när hon inledde sitt äventyr. Det skulle visa sig under den åtta dagar långa vandringen.

– Man blir trött och jag tänkte flera gånger "vad gör du här Mitra". Samtidigt får man en känsla av frihet och man kan njuta av att man har ont i kroppen när det påminner om att man gjort något bra.

Som belöning fick hon storslagna vyer och många adrenalinkickar, men det blev också många svåra stunder. Inte nog med att hon stundtals fick sova i minusgrader och att musklerna fick jobba hårt under dagarnas långa vandringspass. Kroppen sa ifrån på sätt hon inte väntat sig.

– Jag hade problem med att andas. Jag kunde inte acklimatisera mig så bra och hade svårt med syresättningen.

Hon hade tränat mycket innan, framför allt löpning, men höghöjdsträning är det svårare att få till i Sverige.

– Jag brukar springa till Storhöjden, berättar hon.

Kvinnors villkor

Till skillnad från dem som köper bergsäventyret som paketresa hade Mitra inte tillgång till något medicinskt team, inga horder av bärare eller guider.

– Jag anställde en porter, en bärare, bara, säger hon och berättar att han bar hennes kamerautrustning.

I samband med bergsäventyret tog hon också bilder till en dokumentär om kvinnor, som hon arbetar med.

– De kämpar! Kvinnor i Nepal bär väldigt tunga saker, både fysiskt och i livet, säger hon.

"Lite avundsjuk"

Expeditionen i tv är en större apparat än Mitras och det är med blandade känslor hon ser programmet.

– Lite arg är jag! Eller lite avundsjuk... Om jag hade det stödet och den utrustningen skulle jag vara på Everest! säger hon och ler.

Mellan raderna skymtar att hon tycker att några i tv-gänget verkar lite sjåpiga. I ett av programmen säger en av deltagarna att hon inte tänker gå över hängbron över ett stup. Det finns dock ingen annan väg om man ska fram och Mitra passerade följaktligen flera stycken på sin vandring.

– Det var spännande! När jag gick över första bron bara skrattade jag - det blev så mycket adrenalin.

Det som skrämde henne mest under vandringen var inte gungande broar eller branta bergssidor, utan kroppens reaktioner: när huvudvärken smög sig på och hon tappade matlusten.

– Det är ju ett farligt intresse. Man måste vara förberedd på vad som kan hända, säger hon.

Samtidigt var drivkraften att fortsätta väldigt stark.

– Man utmanar sig själv i berget, går utanför sin komfortzon och känner hjärtslagen, beskriver hon.

Steg för steg

Hon kämpade på steg för steg och efter en envis, sista lång etapp nådde hon målet.

– Jag var så jätteglad att jag klarade mitt mål. Känslan då var att jag ville fortsätta!

Men en toppattack mot Mount Everest topp var inget hon trodde på, på riktigt.

– Jag hade nått mitt mål och man måste vara logisk, säger hon och påminner om att en sådan expedition kräver betydligt mer av både utrustning och förberedelser.

Iskalla vindar

Redan vid baslägret är det 20 minusgrader och vindar som ökar på köldeffekten. Så nej, 3500 höjdmeter till på världens högsta berg lockar inte.

– Mount Everest är inte mitt mål. Jag har ett annat berg som mål, säger hon.

Vilket det är håller hon än så länge för sig själv, men en bild på garderobsdörren i sovrummet garanterar att hon ser sitt mål varje morgon när hon vaknar och varje kväll innan hon går och lägger sig.

– Mitt nästa mål är att bestiga ett 7000-metersberg och att bli förberedd på ett 8000-meters. Jag vill gärna bli den första kvinnan från Sverige där. Och jag vill ära Filipstad! Men allt beror på om jag kan hitta finansiering. Jag måste skaffa mer utrustning och ha en sherpa, säger hon.

En fitnesscoach har hon redan och en bergstränare - Azim.

Men vad hon framför allt redan har, är den inre drivkraften.

Var kommer den ifrån?

– Först och främst är det mitt intresse. Jag hade börjat med bergsbestigning i Iran men kunde inte växla över till en professionell nivå då, berättar hon - men tillägger att hon många gånger varit över 4000-metersnivån i Iran.

Den lyckade expeditionen till Everest basläger spädde på inspirationen.

– Jag delar in mitt liv i före och efter Nepal. När jag ser bilderna nu, tänker jag på att jag klarade det där. Det var inte lätt. Jag är stolt över mig faktiskt! Det känns som att jag hittade mig själv i berget!

Följer sina drömmar

Att det tar emot, är svårt och även kan vara farligt är inget som hindrar henne, snarare tvärtom.

– Man behöver ett mål att kämpa för. Jag vill inte stå still. Man behöver ha olika mål vid olika perioder i livet. Barnen är vuxna - nu är det min tid, slår hon fast.

– Jag är mitt i livet. Det är dags att följa mina drömmar nu.

Det hon lär sig på berget kan hon använda i sitt vanliga liv också.

– Livet är aldrig lätt. Livet är som att bestiga berg. Där ett berg slutar och blir lite plant, där börjar ett annat. Att bestiga ett berg är att sätt att hitta sig själv och vägen och att beskriva världen för sig själv.

Läs också: