Jonas Arvidsson är 45 år och transkille. Han genomgår just nu sin könsbekräftande behandling och under ett år har han tagit testosteron och står i kö för att få göra en mastektomi, då brösten opereras bort.
Trots att han vetat hela livet att något är fel har det dröjt ända till nu innan han gör sin könskorrigering.
– Det kändes bara fel, men jag visste inte vad det var. Det fanns inte internet eller andra att jämföra sig med. Så jag visste inte att det fanns andra som jag. Jag trodde det var fel att inte vilja bejaka att vara tjej så jag fick bara finna mig i att det var så.
Transvestiter var den enda typen av transperson han kände till och de förknippade han med shower där män klädde ut sig till kvinnor för att det var spexigt och roligt, ingenting han kunde identifiera sig med.
– Pappa spelade och jag började med musik tidigt och spelade klarinett, flöjt och fagott. Jag blev den som spelade, det blev min identitet.
Musiken och spelandet stängde också ute en del av tankar och känslor inför relationer.
– Jag har försökt att ha relationer men det har inte gått så bra. Det är svårt när man blir sedd som något man inte är. Och man måste börja med att tycka om sin egen kropp för att kunna närma sig någon annan, jag kunde inte göra det.
Fick anorexi
Kroppshatet växte och blev till en sjukdom. Jonas fick anorexi.
– Det hände mycket på en gång i 30-årsåldern, jag flyttade från mitt sammanhang med vänner och familj och hamnade i en ätstörning. I en okontrollerbar tillvaro blev maten det enda jag kunde kontrollera. Vikten rasade och jag blev av med mensen, brösten och kurvorna vilket jag upplevde som det positiva med ätstörningen. Jag var sjuk länge, i tio år, och blev inte frisk.
Träning var också ett sätt att kontrollera kurvorna.
– Jag var elitmotionär i inlines och tränade och tävlade mycket. Jag fick pausa det eftersom jag inte orkade. Tränaren sa att jag såg ut som en liten grabb, men han menade inte det som något positivt. Jag fick hjälp via tränaren att ta kontakt med en dietist. Senare blev jag inskriven på Centrum för ätstörningar i Karlstad och har fått hjälp där under många år. 2016 träffade jag en hyrläkare där som för första gången tog upp ämnet genom att fråga om jag kände mig bekväm i min könsidentitet. Jag reagerade med: "Va, vad menar du?" Hon öppnade dörren och jag gick hem och funderade.
– I mina funderingar ramlade jag tillbaka lite i min anorexi. Då tänkte jag att jag kommer för alltid vara fast i min ätstörning om jag inte tar tag i det här och gör något åt det.
Fina reaktioner
Jonas fick genomgå en psykiatrisk utredning, fick diagnosen transsexuell och frågan hur han ville gå vidare.
– Det finns ett helt smörgåsbord att välja på. Könsnormerna är helt annorlunda i dag än när det var aktuellt för mig att gå in i puberteten. Och utredningsteamen ser också på kön annorlunda. Det var mycket mer binärt tidigare, antingen man eller kvinna, och det kan förklara att en del ångrat sina könskorrigeringar efteråt. Begreppet ickebinär fanns inte ens då. Så en ordentlig utredning borde alla få gå igenom för att få realistiska förväntningar på hur det kommer bli. En utredning och process tar tid.
Efter att ha berättat för sina närmaste vänner och familjen var det dags att ta det med kollegorna på jobbet som musiker i Wermlandsoperans sinfonietta.
– Vår chef Ole Wiggo Bang gjorde det jättefint. Han tog tag i det och kallade upp mig och så var det sagt. Alla reagerade jättefint, de var inte förvånade och det har knappt hänt en enda gång sedan dess att någon sagt fel namn eller pronomen.
Det är en strikt klädkod i orkestern med frack för herrarna och långklänning för damerna. Spelningarna i klänning var en plåga för Jonas som började använda byxor och en snygg skjorta istället.
– Nu kunde jag äntligen beställa en frack och fick den insydd så den passar mig. Jag är lugnare nu i hur jag ses av andra. Jag ser i spegeln mer och mer hur jag alltid har varit och sett mig, men ingen annan har ju kunnat se det. Det känns som jag är i puberteten 2.0 och det kommer att ta några år innan jag tolkas som en man helt och hållet, men det har samtidigt hänt mycket på bara ett år med hormoner.
Dopad kvinna
Jonas har väntat på sin mastektomi sedan januari i år då han träffade kirurgen i Uppsala. Förhoppningen är att det blir av innan ett år har gått. Eftersom han går på hormonbehandling med testosteron men ännu inte fått nytt juridiskt kön är även tävlandet satt på paus. Han anses vara en dopad kvinna i idrottssammanhang.
– Jag kan inte tävla just nu. Jag har tidigare tävlat i SM i inlines flera gånger och vunnit Stadsloppet. Det blir något nytt när jag kan börja tävla i herrklassen.
Du är också lokal samordnare i Transammans, vad gör föreningen?
– Det är ett förbund för transpersoner och närstående där man kan träffa andra i samma situation och få ett sammanhang. Jag saknade det när jag kom ut, då fanns det bara nätforum att söka sig till. Transammans startade 2015 i Västerås och det var en närstående till en transperson i Arvika som tog initiativet till en värmländsk grupp. Vi ses en gång i månaden och är allt från fyra till 12 personer per gång.
Hur kan man öka människors förståelse och acceptans för er som grupp?
– Det är så mycket som är självklart när man är en cisperson, man vet vilken toalett man ska gå på, vilket omklädningsrum och vilket lag man är med i och var man köper sina kläder. Så förutom att prata om det är det enkelt att skylta om med flextoaletter, eller flexomklädningsrum till exempel. Nu har jag fått mitt skåp i grabbarnas omklädningsrum på jobbet också, det är fint.