En hel generation har växt upp utan att ha eget minne av den skammens mur som delade Öst- och Västberlin – det allra synligaste tecknet på den avskyvärda kommunistiska diktatur som härskade på andra sidan järnridån.
I dag är det 30 år sedan muren föll och östtyskarna fick sin frihet. Det var kulmen på en frihetskamp som rasat i de öst- och centraleuropeiska länderna 1989, och som skulle få sin fortsättning när till slut också den kommunistiska centralmakten Sovjetunionen gick under två år senare.
Berlinmuren uppfördes med det uttryckliga syftet att stänga in det egna folket. Över tre miljoner östtyskar – 20 procent av befolkningen – hade använt sig av den öppna gränsen mellan de allierade ockupationszonerna i Berlin till att ta sig till friheten i väst. Det hade DDR-diktaturen inte råd med, och uppförde muren i augusti 1961. Den blev med åren mer och mer avancerad men folk fortsatte att försöka fly, ibland på de mest fantasifulla vis. På biograferna går nu en film som kort och gott heter Flykten från DDR, som bygger på verkligheten och skildrar hur två familjer bygger en luftballong för att ta sig över gränsen. 150 dog under andra flyktförsök.
För många är detta bara något som man läst om i historieböckerna, eller sett på tv, om ens det. Det finns dessvärre en alltför utbredd historieblindhet när vi ständigt hyllar nuets primat, och där det är lätt att glömma bort vad DDR och kommunismen innebar i praktiken för alla de människor som led och dog under dess ok. Av någon anledning är det betydligt vanligare att hänvisa till att 1930-talet kan komma tillbaka än att påminna om det mer närtida förtrycket i det gamla östblocket.
Det finns också en tendens att se lite distanserat på den eufori som då utspelade sig, och påminna om att allt minsann inte blev guld och gröna skogar efter att kommunismen fallit. Nej, det är klart att få trodde det, men oavsett alla de problem som kom i post-kommunismens spår så kommer vi inte ifrån att fler människor i dag lever i frihet och välstånd än som annars skulle ha gjort det. Det är ett uttryck samma sorts historielöshet när man i dag häpet undrar var auktoritära ledare och nynationalism kommit ifrån.
Inom den politiska vänstern var vurmen för DDR egendomligt utbredd, också långt inom socialdemokratin. Vänskapsförbundet Sverige-DDR hade S-profiler som Stellan Arvidson, som utformade den svenska enhetsskolan, och Stockholmsbiskopen Lars Carlzon i ledningen. Många är de tysklärare som fick språkutbildning, och en dos propaganda, i Östtyskland. För denna vänster blev murens fall en chock. Förre Vänsterledaren Lars Ohly har sagt att han blev ledsen. Ändå kunde vänstern överleva på ett sätt som nazismen aldrig klarade av efter kriget.
Dagens vänster må inte tala så mycket om Marx, klasskamp och framför allt inte om DDR. Men den nygamla vänstern har anpassat sig och lyfter istället fram identitetspolitik, där kön, sexualitet, religion och etnicitet har ersatt klassbegreppet. Eller så hoppar de på klimatalarmistiska tåget och kräver en global sorts planekonomi för att rädda planeten. Men det finns också kommunistiska stater kvar, som Kina, Nordkorea och Kuba, androm till varnagel.