Spelrecension: Luigi’s Mansion 3

Spel
PUBLICERAD:

Luigi’s Mansion 3

Switch
Nintendo
Åldersmärkning: 7

Luigi är en gladlynt fegis. Det är egentligen det enda vi vet om honom, och Luigi’s Mansion 3 gör inget för att visa upp några andra sidor av Marios brorsa. Den som har spelat föregångarna vet precis vad som väntar här. Som Luigi springer du runt i en stor byggnad, löser små pussel, stjäl en jäkla massa pengar, och suger upp spöken med en slags dammsugare.

Det är ett charmigt och mysrysligt spökäventyr av den allra snällaste sorten. Endast en mespropp som Luigi kan rimligen bli rädd för de övernaturliga hoten i spelet, men det är hela poängen. Problemet är bara att det är den enda komiska poäng spelet har – och den hamrar in den konstant från början till slut. Luigi är rädd – för allt och inget. Han hoppar till och skriker så där störigt som bara han kan, om och om igen. Och det här är tredje spelet som drar det kortet, utan att egentligen vidareutveckla konceptet speciellt mycket.

Spelmässigt är det också ganska repetitivt, men Luigi’s Mansion 3 har ett trivsamt flöde. Det rullar liksom på i ett behagligt tempo. Det är rätt kul att fånga spöken och leta hemligheter, helt enkelt. Jag önskar dock att kontrollerna var bättre, för de är onödigt fippliga och inte särskilt intuitiva. Att sikta med den där dammsugaren är onödigt bökigt, särskilt i början.

Luigi’s Mansion-spelen är småroligt för stunden, men jag kan inte se storheten som många andra tycks se i den. Denna tredje del i Luigis spökjägarserie är, precis som föregångarna, svårt att både hata och älska – men väldigt lätt att gilla.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.