Hur är det egentligen att vara en person med ett IQ över 140?
Det kanske låter som en dröm, något man eftersträvar och vill ha. Sanningen är att det skapar en märkbar skillnad mellan mig och min omgivning vilket hittills enbart skapat problem i mitt liv.
Låt mig ta det senaste exemplet på problematiken det medför: Jag fick nyligen ett jobb, internutbildning ingick i det jobbet och som brukligt var de första sex månaderna en elevanställning. Efter examination från utbildningen som var ett krav att klara av så tänkte jag att jobbet är klappat och klart.
Men så följde en månads praktik på arbetsplatsen. Det dröjde inte länge innan jag fick min första gliring på missnöje, du är för snabb hette det. Det hade inte lett till att jag gjort något fel eller misstag, men de ansåg att risken blev förhöjd med snabbhet. Givetvis försökte jag korrigera min snabbhet genom att ta det lugnare, varje delmoment valde jag aktivt att sakta ned.
Det första samtalet kom och gick, flera andra samtal efterföljde. Samtalen hade samma innehåll och i de två sista hade jag dessutom visat att jag kunde ta det lugnare tyckte cheferna.
Det räckte dock inte, ansåg mina chefer. Elevanställningen valdes att inte omsättas i en fastanställning. Jag frågade återigen om jag gjort något fel, misskött mig eller varit otrevlig. Svaret jag fick var nej, du är trevlig och skötsam och snabbheten har inte lett till misstag - men kan så göra.
Det kändes ändå som att det fanns något bakomliggande - I min vildaste fantasi hade inte ens jag kunnat komma på en historia där effektivitet på arbetsplatsen ledde till avslutad anställning. Därför tog jag kontakt med facket som gjorde en utredning av ärendet.
Nej, jag hade inte gjort något fel och det fanns inga bakomliggande orsaker som cheferna valde att inte berätta om för mig. Jag var helt enkelt för snabb. Eftersom att det var en Elevanställning så var det dessutom okej att inte förlänga avtalet, om jag däremot varit fastanställd så hade dessa orsaker inte varit acceptabla i arbetsrättslig mening. Tack facket, det var skönt att få veta att det verkligen inte var något bakomliggande.
Här kommer kruxet: cheferna är supertrevliga och vettiga individer, likväl var arbetsplatsen en välmående arbetsplats. De är heller inte ensamna om att döma ut mig på grunder som ingen annan döms ut på.
Nu är jag inne på mitt sjätte aktiva år i arbetslivet och det har hittills varit en ganska otrevlig upplevelse. Trots anmärkningsvärda resultat så har det alltid funnits människor som stör sig på mig. Innan detta jobb hade jag dock turen att ha chefer som förstod att mina drivkrafter att förändra och förbättra var styrkor de kunde använda till sin fördel, men det var likväl jobbigt med arbetskollegor som störde sig på något i grunden positivt.
Här står jag, nyligen arbetslös - I en värld där jag inte riktigt passar in, i en värld där mina kvaliteter inte tas tillvara. Det känns jobbigt att ha ett högt IQ inte för att jag är bättre än någon annan, utan för att jag vill bidra till ett samhälle där normerna är anpassat efter ett normalt IQ.
Det gör mig utstött och får mig att må dåligt. Tänk dig själv att göra så bra du kan men får problem för att du är för effektiv, för kreativ, för förändringsbenägen. Tänk dig själv att du gör ett riktigt bra jobb men jobbet du gör är så bra att du istället får skit för det.
Då blir du bedömd, inte utifrån den person du är - utan bedömd för den person majoriteten av befolkningen är och det finns ingen plats för de som är olika.
Att ha ett högt IQ är således ett problem och det finns ingen plats för mig i samhället.
PS.
Jag har genomgått utredning för eventuella diagnoser och har ingen. Det enda jag har är ett lite högre IQ - men det är tillräckligt för att skapa problem i mitt liv.
En utstött individ